Livet ger mig käftsmällar på löpande band. Jag känner mig ensam och övergiven och desillusionerad. Förra veckan blev jag tvungen att flytta från rummet som jag hyrt och sedan dess har jag sovit hos mormor, och mina kläder och andra tillhörigheter ligger dels hos mormor och dels hos mina föräldrar. Jag har ju levt så här förut så det borde ju inte vara några problem, men hela situationen förvärrar mitt mående och gör mig orolig och nervös och saboterar min terapi.
Min psykolog ringde min hemkommun i torsdags. De sa något om vandrarhem. Var ska jag hitta min trygghet någonstans? En handläggare från socialen ska i alla fall ringa mig någon gång den här veckan, så nu går jag och väntar på det. Har inga stora förhoppningar dock.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Vet hur det är, eller jag har ju bara mina erfarenheter och vet bara ur mitt perspektiv, men har också varit bostadslös. Inte kul alls. Ska hålla alla tummarna för att det löser sig så bra som möjlig så fort som möjligt.
*kram* <3
Det är ju så svårt att hitta bostad. Själv bodde jag i studentbostad, inneboende och i tredje hand (där jag också blev "utkastad" då de som hade hyreskontraktet lyckats sälja det på svarta marknaden.
Tror tyvärr att enda sättet är att vara inneboende och leta bostad under tiden. Det är ju vidare jättesvårt att få ett 1-handskontrakt om man inte har fast arbete/inkomst.
Vandrarhem låter ju inte klokt. Då vet jag att det finns stödboende om man har kontakt med psykiatrin (alltså inte för utvecklingstörda utan för adhd, borderline etc) som psykiatrin kan hjälpa till med.
Att ha ett fast boende är a och o för att man ska kunna bli bättre. Att vara bostadslös får vem som helst att vackla, likso.
Jag håller ögon och öron öppna, även om jag tror att det enda jag kan skaka fram är kollektiv i någon form som jag vet du nog inte är intresserad av :-/
Stor kram så hoppas jag vi ses på fredag.
http://www.alternativ.nu/index.php?topic=96452.0
Hanna:
Tack för ditt stöd fina, skönt att veta att man inte är ensam om att hamna i sådana här situationer. Jag hoppas också det löser sig snart. Försöker ta en stund i taget och fokusera på att ta hand om mig själv på bästa sätt.
Kram <3
Maria:
Ja, det är verkligen jättesvårt och jag har gett upp känner jag, men tack i alla fall för dina tips, allting är välkommet! Jag vill helst av allt hitta ett boende där jag kan känna trygghet och inreda som jag vill och veta att jag får bo i en längre tid, men vågar inte drömma längre. Min läkare och min psykolog har skickat nån sorts intyg till min kommun om att jag behöver bostad samt hjälp och stöd i vardagen, hoppas det kommer leda till något gott. Det är skönt att de hjälper till eftersom jag inte riktigt fixar den här situationen på egen hand.
Ska försöka komma på fredag. Många kramar fina, saknar dig! <3
Attans bananer att det skulle bli såhär.
blev också hänvisad till hotellhem när min relation bröt ihop och jag inte hade någonstans att ta vägen. :-(
Jag vet inte hur det ser ut för soc i din hemkommun, men jag har jobbat på soc ett tag i en annan kommun (dock ett antal år sedan). "Problemet" där var att de inte hade några lägenheter när människor blev bostadslösa (en jourlägenhet, och den var alltid upptagen). Det som kunde erbjudas var just vandrarhem och att personen fick leta bostad eller rum, och sedan kunde hjälpas med hyran för detta (om det behövdes). Vill inte bedriva skrämselpropaganda men kan ana att det kanske ser liknande ut.
Låter bra att någon ska kontakta dig, och att de har skrivit intyg åt dig. Kanske har de något annat boende som skulle passa dig, som en träningslägenhet.
stor kram och hoppas vi ses snart!
k
Hej fina K!
Ja, himla tråkigt är det, fast jag skulle ju ändå flyttat därifrån rätt snart. Nu känns det ändå inte så jobbigt, även om jag var rätt bitter på tillvaron ett tag där. Men det här är bara att acceptera ;-)
Det ringde en handläggare från kommunen för en timme sen ungefär och jag ska dit och träffa henne i morgon. Det känns krångligt och svårt allt det här med kontakter med myndigheter men som tur är får jag mycket stöd av min psykolog och min läkare. Vi får se vad som händer! Det var jobbigare förut när jag var i denna situation och inte heller hade någon form av stöd.
Jag ses gärna snart!
Kram
Skicka en kommentar