Nej. Jag orkar inte ha panik. Orkar inte med den där flämtande oron i bröstkorgen längre. Nu är jag helt matt. Mitt inre är ett öde och färglöst landskap. Det är kusligt. Jag är fullkomligt tom. Världen fortsätter röra på sig och allting fortsätter finnas, men jag kan inte engagera mig. Min själ har stelnat till och jag vågar inte försöka mjuka upp den, för då kan helvetet braka loss. Jag kanske brinner upp. Nånstans är jag orolig och förtvivlad och känner mig sjukt övergiven, men jag orkar inte med några känslor nu.
För jag vill inte väcka ångesten som jag vet lurar här nånstans. Jag anar panikkänslan. Den finns här... Jag anar den där kräla på golvet-ångesten. Slita upp huden-ångesten. Hulka i telefonen med psykjouren-ångesten.
Det har varit killar från en skadesanerarfirma här i fredags och idag, och de kommer i morgon med, och säkert ännu fler gånger. De är här med anledning av översvämningen som varit här nere i källaren, och i morse sa de att de förmodligen måste ta bort hela golvet i mitt rum. Det kan finnas fuktskador och mögel. (Jag visste väl det!)
Måste nog bedöva mig på ett eller annat sätt snart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar