Den som ändå hade en gasspis!

Vilken natt det har varit - helt jävla fruktansvärd!

Det verkar bara finnas två sinnestillstånd nu. Det ena är oro med allt större inslag av ångest och det andra är apati.

Paranoian hälsar att den är i högform, lever och frodas.

Jag förstår inte hur jag ska kunna få någonting i livet att fungera med den här boendesituationen som grund. Det var så underbart att vara ensam i lägenheten, jag försökte verkligen njuta och ta tillvara på tiden för jag visste att det skulle ta slut. Jag mådde bra, inte hela tiden förstås men en rätt stor del av tiden. Och nu är kaoset tillbaka. Jag kan verkligen inte hantera det här och jag föraktar mig själv så för det.

Och det finns typ inga jävla lägenheter! Jag var inne och kollade nyss. Min inkomst är för låg för att jag ens ska få anmäla intresse på vissa av dem. Nu innan jul blev jag faktiskt kallad till en visning men ingen kunde följa med så jag kunde inte gå - mitt usla lokalsinne ni vet. Som jag för övrigt har papper på nu. Min utredning visar "nedsatt visuospatial inlärningsförmåga" vilket innebär att man har svårt att orientera sig.

Jag har funderat på att sova på balkongen. På att åka in till S:t Göran och be om att få läggas in, och därmed riskera att bli missförstådd och hånad och driven till självmord av en trött läkare. Jag har inte kunnat avhålla mig från en del mindre självskador och jag ser det inte ens som ett misslyckande. Min ena arm har ett gäng brännblåsor på sig, det ser ut som någon vidrig hudsjukdom.

Jag har haft sån ångest att jag inte kunnat känna min egen kropp.

Innan allt det här, när jag fortfarande var ensam, då hade jag världens inspiration men nu är det som bortblåst. Jag måste ha lugn och ro för att kunna vara kreativ.

Jag har suttit och läst om gruppboenden, kanske det kunde vara min räddning? Någon sorts LSS-boende skulle det ju vara i så fall. Men jag fattade inte vad jag läste, alla orden blev en röra i mitt huvud och jag började må illa. Jag är bara så desperat.

Jag vill gråta men kroppen stänger av. Jag vill ha lugn men vart jag än vänder mig möts jag av ångest. Och sömnen sviker mig.

Är så frustrerad över hela den här situationen, så arg på mig själv för att jag är så värdelös att jag inte kunnat ordna ett bättre liv än så här åt mig. Känner mig så sviken av personalen. Känner mig sinnessjukt destruktiv. Hela mitt liv känns hoppöst och jag är yr och håglös. Känner mig dessutom djupt sviken och ignorerad av dem som jag sett som mina närmaste vänner i åratal. Jag har ju varit så öppen på Internet med hur min boendesituation varit de senaste månader, jag har berättat hur jag gått omkring i Brandbergen på nätterna för att jag inte haft någonstans att vara. Jag vet att de vet. Men ingen har hört av sig ens, likgiltigt och tyst har det varit. Folk som sagt att de alltid skulle "finnas där", och andra vackra klyschor. Eller har de verkligen sagt det? Är det kanske bara fantasier och önsketänkande från en förvriden hjärna? Blandar jag ihop det med något jag sett på tv? Hur som helst gör det jävligt ont, men jag har väl för stora fodringar som vanligt. Jag hade en annan bild av vänskap, jag trodde på tomma ord. Jag hade faktiskt trott att någon av mina gamla vänner skulle höra av sig och erbjuda mig att komma hem till dem en stund och typ vila en stund, jag trodde det var så man gjorde, jag trodde man hjälpte varann. Men det gör man tydligen inte. Å andra sidan har jag fått ett helt ovärderligt stöd från er bloggläsare och från min vän Mia och från mormor.

Skillnaden mellan att vara ensam i lägenheten och att dela hem med det här KAOSET är så smärtsamt tydlig nu. Det är inte bara skriken, det är inte bara mathögarna på golvet - det är att man aldrig får vara ifred! Jag vet att ingen kan rädda mig, men jag vet inte heller hur jag ska lösa allt det här på egen hand.