Fuga

Och missbrukare är nog de mest förutsägbara människorna jag vet. Jag vill väldigt ogärna fastna i ett missbruk själv men jag är så utled på denna ångest som ockuperar min kropp. Det känns som ett vilt djur sliter sönder mina inälvor - för att dra till med en utnött men ack så träffande metafor. Det är inte behagligt. Så visst självmedicinerar jag, i den lilla, lilla mån jag har möjlighet till. För att kunna tänka en tanke i taget. För att kunna tänka. För att kunna ta bussen hem.

Förra veckan var det hemskt större delen av tiden. Nu är det bättre. Men jag är yr och inte riktigt här.