Är trött, så trött, och mår illa och har mensvärk. Bara detta att åka till DBT:n några gånger i veckan dränerar mig. Oron finns så ofta i mina andetag, i min mage, och min bröstkorg går sönder varje dag. Jag välkomnar faktiskt apatin, när allt stängs av. Önskar att rädslan, det spända, det överdrivet vaksamma, kunde försvinna. Och det finns ju olika sätt att uppnå detta. Alkohol till exempel, eller ännu hellre benzo - då går känslan i ide. Tills den vaknar igen så klart. Sömndrucken och mer omdömeslös än någonsin. Snart börjar jag nog gömma vinflaskor i garderoben. Jag har ett sug i mig, ett obehagligt sug. Känslorna är så många, grubblandet är så invecklat, besvikelsen är så djup. Det skaver.
Igår var jag på mitt första besök på Habiliteringen. Jag hade föreställt mig hur allt skulle kännas bättre efter detta besök, men istället blev jag bara ännu mer förvirrad och förtvivlad, trots att kuratorn jag fick träffa var snäll. Vad hade jag förväntat mig? Guld och gröna skogar? Känner mig lurad trots att jag vet att det är löjligt av mig. Jag trodde att Habiliteringens roll i mitt liv var den att de skulle ansöka om LSS åt mig - detta LSS som alla säger att jag ska få - men det ska jag tydligen göra själv. All denna förvirring, jag fattar ingenting och det känns nästan meningslöst allting. När ska jag sluta må så här?
Jag har lugnat suget inom mig med att allt kommer bli bra så fort Habiliteringen tar emot mig, men nu inser jag att den här apparaten kommer ta lite tid på sig innan den rullar igång.
Nu ska jag fortsätta misshandlas av mensvärken en stund här, sen hoppas jag att den här tabletten bjuder på lindring så jag kan ta bussen in till stan och träffa min vän Susanna. Det ska jag i och för sig göra i vilket fall som helst, jag vill verkligen träffa henne och ställer ogärna in, men jag slipper gärna mensvärkens sällskap.
Och jag behöver Coca cola.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
<3
Det var jättefin att träffa dig igen fina <3
Alkohol är ingen vidare lösning och jag tror du vet det men ja...samtidigt förstår jag ju känslan som du går och bär på, och jag önskar att jag kunde trolla bort den åt dig!
Om du brhöver hjälp med att komma igång att söka lägenhet eller att fylla i papper så vet du att jag finns här om du vill, vad är vänner till för vet du.
Massa kramar Mia
Mia:
Det var så fint att träffa dig med! Mysigt och roligt. Jättekul att titta på böcker med dig.
Nej alkohol fungerar faktiskt inget vidare som medicin, inte alls.. men i brist på annat liksom. Fast jag har ingen alkohol hellr. Är bara så trött på ångesten, trött på att allt är som det är, anar ju ingen ljusning direkt. Och ända sen det där med ticstjejen har ångesten ökat i styrka, jag avskyr att det påverkar mig så men det gör det.
Ja det vill jag faktiskt jättegärna ha hjälp med, skulle ju få hjälp av boendestödjare med det men det har jag inte fått. Känns som en enda härva det här med habiliteringen och allt vad det heter, det blir konstigare och konstigare.
Jag hör av mig snart, imorgon kanske, via mail eller sms!
Massor av kramar. Jag vet att du förstår
Skicka en kommentar