I natt mår jag inte så bra

För en stund sen rev det ordentligt i själen. Nu är det bara efterdyningar. Borde inte sitta vid datorn. Borde sätta på mig hörlurarna och spela keybord, för jag vet att jag mår bra av det. Eller så borde jag gå och lägga mig. Det finns många borden.

Tidigare på dagen var jag jätteglad. Jag tyckte det var obegripligt att jag är sjukskriven, tänkte att det måste vara ett misstag. Kunde inte komma på en enda anledning till varför jag skulle må dåligt. Jag kände en sån längtan efter att sitta på cafét på universitetet igen, efter att sitta och plugga på Stadsbiblioteket, efter att gå på trevliga hemmafester på lördagkvällarna. Efter att snart ha pluggat klart och börja jobba. Jag längtade efter ett liv utan psykiska problem och skit. Det livet kändes inom räckhåll. Idag aktiverade jag mig lite dessutom, jag gick på den ryska filmfestivalen. Det var väldigt trevligt.

Sen slog ångesten ner som en bomb. Stack upp sitt fula huvud, som en jävla oönskad gubben-i-lådan. Som vill använda min själ som klösbräda. Jag kunde inte fokusera blicken på en lång stund, men jag vägrade att ta några tabletter. I min barnsliga värld är jag nämligen arg på psykiatrin nu, och straffar dem genom att inte ta några mediciner. Vilket givetvis bara går ut över mig själv. Så det är ju inte så konstruktivt. Men försök förklara det för mitt känsloliv.

Konsuln

Nu har jag fått mig en dos finkultur. Var på Folkoperan idag och såg Konsuln. Ja, den var bra. Jag satt och rös. Nu känner jag mig helt tom. Det tar på krafterna med finkultur.

Det är inte som att jag har nåt bättre för mig...

Nu har jag blivit utmanad av Yvette att fylla i en sån här lista. Så nu gör jag det.

Nuvarande besatthet?
Hemlösheten i Stockholm och möjligheten att jag slutar som en del av den. Skräcken över att aldrig lyckas ta mig ut på arbetsmarknaden på riktigt.

Vad har du på dig nu?
Mysbyxor och nån grå och riktigt gammal top.

Tar du tupplurar?
Ja. Man får det när man är sjukskriven, tycker jag.

Vem kramade du sist?
Mormor.

Vilka är de finaste orden du vet?
Kristallen den fina, som solen månd skina, som stjärnorna blänka i skyn.

Vad blir det till middag?
Nu är det natt och blir ingen middag förrän i morgon. Nattmiddag funkar inte.

Vad var det sista du köpte?
En massa läsk. Sund som jag är. Och några chokladägg.

Vad lyssnar du på just nu?
Regina Spektor.

Favoritväder?
Höststorm med löv som yr och vindar som ryter.

Vad skulle du döpa eventuella döttrar och söner?
Marianne, Elvira, Nikolaj, Kristoffer, Dan.

Vilka är dina bästa redskap?
Min fantasi.

Säg något till den person som taggade dig.
Puss!

Favoritresemål?
Söderhamn. För där har jag en fin vän. Och Berlin är inte heller fel.

Nämn några saker du inte kan vara utan?
Musiken. Människorna och djuren omkring mig. Naturen. Mat och sömn. Öronproppar.

Vad skulle du vilja ha i dina händer just nu?
Ett intyg med en garanti på att mitt liv inte kommer att sluta i misär, hemlöshet, missbruk och tragedi.

Om du förvandlades till en känd person av motsatt kön, vem skulle det vara?
Åh, jag vet inte. Jag vill inte vara pojke. Det är klart, man skulle kunna passa på att förvandlas till nån man med makt, typ Reinfeldt, och göra nån slags kupp för att förbättra samhället. Hur nu det skulle gå till. Det har jag inte klart för mig.

Hur känner du inför ditt hår?
Jag är väldigt glad över mitt hår och över hur långt jag sparat ut det nu. Är även nöjd med min naturliga hårfärg och fallet. Här har Gud/Naturen (vad man nu väljer att tro på) varit väldigt god. Jag är tacksam.

Vem skulle du vilja fastna i en hiss med?
En snygg och trevlig ryss. Ska jag sitta fast i en hiss vill jag använda tiden till något konstruktivt, som att öva ryska. Gärna with benefits.

Favoritlukt?
Nyduschad hund.

Jag utmanar: Alla som läser, har egen blogg och som vill.

En sovande prinsessa

Häromdan tog jag några foton på mitt älskade gullegryn Olga när hon låg och sov. Hon sover jättemycket nu för tiden, och hon ligger oftast på min rosa stickade tröja. När jag tog den på mig en kväll tittade hon på mig med en blick som sa "Vad gör du, du kan ju inta ta på dig min säng!"

Jag har funderat på vad Olga kan heta i efternamn, men så fick jag höra på televisionen att kungligheter inte har några efternamn. Där har vi förklaringen! Min lilla prinsessa.

Varje dag är en nostalgitripp

Det finns ett kafé här i närheten som jag aldrig fikar på. Jag ser det svischa förbi när jag åker buss in till stan. Men jag tror inte jag varit inne i det sen jag gick i högstadiet. Det finns ingen anledning till det, liksom.

Jag tror att jag är lite rädd för att gå in där. Jag är rädd att möta mig själv som femtonåring. Minnet av hur jag och min bästis brukade sitta där och fika är så tydligt. Jag kommer inte ihåg vad vi åt och drack, bara att vi satt och skvallrade och skrev ett skolarbete om ufo:n. Det var lite av en fristad. När vi inte var i skolan kunde ingen sticka hål på vår värld. Utanför skolan var vi fria från våra roller.

Åh, vad mycket det var jag inte kunde ana när jag var femton. Att jag skulle misslyckas med hela gymnasiet. Att jag skulle komma att ge min oskuld till ett svin. Att jag 26 år gammal ännu inte skulle kunnat slå mig till ro på en arbetsplats. Vilken samling av mer eller mindre traumatiska anställningar jag skulle bära med mig. Och oavslutade utbildningar och andra krossade drömmar. Mina destruktiva små utsvävningar, alla mina desperata försök att må bra, vilka alltid fått motsatt effekt.

Men. Jag hade inte heller nån aning om att jag skulle plugga flera kurser på universitetet. Jag trodde att högskolestudier var långt utom mitt räckhåll. Men det var det inte!! Ett år på Komvux gjorde susen. Jag visste inte att jag skulle kunna frilansa lite som sångerska, och att jag skulle plugga komposition på en musikhögskola. Att jag skulle åka till Rom och sjunga. Att jag skulle lära mig ryska.

Jag tänker på mig själv för elva år sen, på hur osäker jag var. Nånstans i mig växte fröet som skulle komma att blomma ut till det vi idag känner som borderline personlighetsstörning. Det är mycket som har utvecklats i fel riktning sen jag satt på det där kafét och försökte våga drömma om en framtid. Det är mycket som gått sönder och gör för jävligt ont att leva med. Men är det inte en del som gått i rätt riktning också?

Mina stickningsprojekt

Det här var det första halsduken jag stickade. Den vackra människan som har den på sig är min syster.



Här är nästa halsduk från samma kollektion!



Och här har vi mitt senaste projekt - pulsvärmare. I fint glittrigt rött garn från Ica Maxi.

Dagens vårdkontakt

Mmmm. Vad härligt det är att bryta ihop under ett läkarbesök, och sitta där och försöka att inte gråta alltför ljudligt för att man inte vill störa psykiatern som är upptagen med att knappa på sin dator. Nej, det är inte alls härligt, egentligen. Men ironin är mitt vapen idag.

Jag är lite lätt frustrerad. Det känns så tråkigt att spendera större delen av besökstiden med att vänta medan läkaren först letar efter journalen, därefter läser journalen och sen sitter och skriver på datorn. Det känns så sorgligt på något vis att höra frågan ”Vill du ta livet av dig?” ställas av någon som inte ens tittar på en. Riktigt sorgligt.

Kråksång

Idag sjöng jag lite. Mina egna låtar. Min röst låter inte så bra längre, märkte jag. Ingen näktergal direkt. Snarare en gammal kråka. Det kändes lite trist.

Från och med nu ska jag göra andningsövningar och öva lite sångteknik varje dag. Dels för att jag inte vill förstöra bröllopet i sommar med kraxiga kråktoner, dels för att jag verkligen saknar att ha en stabil sångröst. Dessutom är det bra för den psykiska hälsan. Både sjungandet och andningsövandet.

Jag ska börja varje morgon med att andas in positiv energi, och ut med negativ. Hur töntigt det än låter. In med tillit, ut med osäkerhet. In med nuet, ut med det förflutna.

Det här var droppen!

Idag fick jag för andra gången vända i receptionen på öppenpsyk eftersom min terapi var inställd och ingen hade ringt mig. Egentligen är det tredje gången i år som nåt liknande händer. Men den första gången var ett missförstånd kring tiden, och jag fick komma in på ett kort samtal ändå, så den gången kan jag ha överseende med.

Jag har fått inpräntat i mig hur viktig min egen motivation är för att jag ska klara att tillgodogöra mig DBT:n. Det är svårt att hålla motivationen uppe nu, måste jag säga. Jag har tappat bort viljan att bli frisk, och jag orkar inte leta efter den.

Det gjorde ont att se de andra patienterna sitta och vänta, när jag själv fick gå därifrån igen. Så många bittra tankar. Jag kommer alltid i sista hand, jag är aldrig prioriterad, jag förtjänar inte att få hjälp...

Dessutom skulle jag ha fått en läkartid idag, vilket jag inte fick. Jag hade även tänkt diskutera min sjukskrivning, men det gick ju inte heller.

Psykiatrin har gjort bort sig en gång för mycket nu. Jag vet inte hur jag ska lösa mina problem, men det är uppenbart att jag får klara mig på egen hand. Lycka till liksom. Nu slutar jag med alla mediciner, jag vägrar fortsätta äta dem när det inte finns nån läkartid i sikte.

Musiken. Det är bara musiken som kan hjälpa mig. Hålla fast i mitt liv.

I-landsproblem

Sitter och tittar ut genom fönstret. Det började precis snöa. Träden vajar i vinden, en del av dem vajar mer än andra. Som vi människor ungefär. En del av oss vajar mer än andra. Vissa av oss blåser rent av omkull.

Idag fick jag vykort av en gammal bekant, Mensvärken från Helvetet ni vet. Jag trodde jag skulle slippa det aset nu. Men det är mitt eget fel, man ska ta sin värktablett dagen innan mensen kommer, för bästa effekt. Jag tog den samma dag. Det är inte alltid lätt att planera, speciellt inte när man inte vet exakt när mensen ska komma. Mensvärken från Helvetet är ett listigt troll. Men jag är ändå nöjd så länge odjuret inte kommer på besök i egen hög person. Några enstaka vykort klarar jag. Jag är en stark kvinna.

En annan krydda i vardagen är att jag hostade upp min morgontablett idag, och det bränner fortfarande i halsen. Härligt. Halvt upplösta tabletter är ju kända för sin goda smak.

Nog med gnäll för idag. Jag skriver mer en annan gång, när jag har något vettigt att komma med.

Piller och blandade känslor...

Det tycks ha blossat upp en debatt kring det här med psykofarmaka och ”lyckopiller” på sistone. Jag vill inte höra, så jag undviker det. Jag blir bara ledsen. Jag har inga bra erfarenheter av att lyssna på diskussioner eller själv vara med och diskutera sånt här.

Många ser pilleranvändandet som enbart dåligt, de tror att det är något man tar till istället för att ta itu med i sina problem på riktigt. Så är det ju faktiskt inte. Jag tror säkert att antidepressiva kan hjälpa deprimerade människor, och jag vet att ångestdämpande som man tar vid behov har varit en räddning för mig i vissa situationer. Det är ju lätt att klaga på vården som bara skriver ut "knark", och patienter som är "svaga" och äter medicin istället för att ta tag i sina liv, när man inte är speciellt insatt. Jag känner att jag inte vill instämma i den klagokören.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker att utskrivningen av dessa piller är värd att kritisera. Eller inte utskrivningen i sig kanske, men det icke existerande uppföljandet av patienter. Jag kan bara se på min egen historia. Jag har tappat räkningen på hur många olika mediciner jag ätit. Flera av dem narkotikaklassade, och flera inte alls gjorda för min typ av problem. Nästan varje gång har det slutat med att jag doserat min egen medicin – trappat ner på egen hand eller bara slutat tvärt. Jag har känt mig övergiven och bortstött av psykiatrin, och ständigt undrat vad det är för fel på mig eftersom ingen behandling fungerat som utlovat. Det kändes alltid som att jag hade mig själv att skylla, att det bara var jag som inte fungerade och att det inte fanns något för mig att hämta i psykiatrin. Nu, efter åtta år, massor av vårdgivare, mediciner och biverkningar senare, har jag fått en utredning, en diagnos och en behandlingsplan. Nu finns det hopp, även om det är en lång väg att gå och jag ofta tvivlar på om jag verkligen har kraften som krävs för att bli frisk. Inget av alla de preparat jag satt i mig genom åren har lyckats med det - att göra mig frisk.

"Men du är ju snäll!"

Jag har inte berättat för särskilt många om min borderlinediagnos. Det känns inte helt bekvämt att prata om, samtidigt som jag verkligen vill prata. Jag nämnde det i alla fall för en kompis en kväll när jag druckit lite vin, och hon utbrast förvånat: ”Men du är ju snäll!” Som att man inte kan vara snäll om man har borderline? Som om elakhet står med bland kriterierna?

Det är så många som ”vet” exakt hur en borderlinetjej är. Jag har vetat länge att det finns fördomar, men sen jag fick min egen diagnos bekräftad ser jag dem allt tydligare. Och det gör allt ondare.

Sen känns det lite konstigt att nån som egentligen inte känt mig så länge tror sig veta bättre än läkaren och sjuksköterskan som utrett mig. Min familj, som inte kände till borderline innan och alltså inte hade fördomar, tycker att beskrivningen passar som handen i handsken på mig. Och det är ju de som umgås mest med mig.

Så nu ska jag sticka hål på en fördom här: Man kan vara snäll och ha borderline! Det ni. Det är oerhört smärtsamt att ha ett humör som pendlar upp och ner, att ha känslor som hela tiden slukar all energi, att känna sig så tom att man undrar om man egentligen finns. Det är jobbigt och tärande att hela tiden leva med skammen över de överilade destruktiva saker man tagit sig för när impulsen slagit till. Jag kan inte berätta här vad jag utsatt mig för i mina mörka stunder. Mot mig själv har jag varit allt annat än snäll. Men mot omgivningen? Oftast är jag för snäll.

Det kanske är konstigt att jag blir så sårad över att få min sjukdom ifrågasatt. Jag blir liksom rädd att den ska ”tas ifrån mig”, och det låter ju inte helt sunt. Men för mig är diagnosen hoppet om att bli frisk. Vägen till att må bra. En diagnos betyder att det finns ett problem, ett problem som jag inte är ensam om, och framför allt att det finns en behandling. Att det finns hopp.

Jag brukar lyssna på Ring P1 ibland (pensionärsvarning, jag vet). Det är alltså folk som ringer in till radio och debatterar med varann och programledaren. För en tid sen var det världens diskussion kring elallergi. Programledaren Täppas Fogelberg förklarade i princip krig mot elallergikerna, sa att det bara var flum och att de ”ville ha en diagnos för att känna sig speciella”. Elallergikerna blev riktigt upprörda, och Täppas hade tydligen aldrig tagit emot så mycket hotbrev tidigare.

Hur det är med elallergins existens vet jag inte, så det säger jag inget om. Men att folk som mår dåligt lackar ur när de får sjukdomen ifrågasatt förvånar mig inte. Jag skulle så klart aldrig mordhota någon, det löser ju inga problem, men det är oerhört smärtsamt att vara sjuk och inte bli tagen på allvar. Att hela tiden gå runt och tro att man är dum i huvudet, och undra vad det egentligen är för fel på en, samtidigt som man försöker leva ett liv.

PS. Jag vet, man har bytt namn till emotionellt instabil personlighetsstörning, EIPS kan man förkorta det. Mina vårdgivare säger borderline så därför har även jag fastnat på det. Men egentligen borde man kanske alltid säga EIPS, med tanke på fördomarna. Fast samtidigt är det bara ord... DS.

Portastudion, en gåta

Åååh, idag fick jag ett akut behov att göra något med min musik. Något mer än att bara sitta hemma på kammaren och spela. Tanken med mina låtar är att nån ska höra dem! Inte att de ska ligga och ruttna här bland allt damm!

Det är längesen nu jag var aktiv som sångerska. Senaste gången jag sjöng på riktigt var på en kyrkokonsert i somras. Jag saknar att kommunicera genom musik. Komma ut och möta människor. Jag vill sjunga igen, och framför allt vill jag spela in mina låtar! För mötet med en lyssnare kan ju även ske på nätet. Plus att det vore roligt bara för egen del att ha inspelningar av min egen musik.

Nu är det så att min pappa äger en portastudio. Den kan man använda, om man bara fattar hur man gör. Jag har försökt läsa manualen, men jag är helt oförmögen att läsa tekniskt skit! Jag kan inte koncentrera mig, och så låser det sig bara. Jag fattar verkligen inte. Pappa vet inte heller hur man sköter portastudion, men det är för att han inte är så bra på engelska. Om manualen var på svenska skulle han fatta, men inte jag. Det är inte språket som är mitt problem. Och inte får man bättre självkänsla när man surfar runt och läser i olika forum att en porta är så lätt att använda.

Det är kört. Tänk om jag ägnat tiden jag sjöng opera till att lära mig inspelningsteknik istället. Det hade varit till större hjälp nu. Å andra sidan lärde jag mig massor av den klassiska musiken också, så jag skulle inte vilja vara utan den erfarenheten. Men ändå. Vad ska jag ta mig till? Och alla jag känt som haft tillgång till riktiga inspelningsstudior har jag givetvis gjort mig osams med. Givetvis! Aaah! Det är mitt öde att sitta här och ruttna tillsammans med mina sånger.

Ska vs. Skall

Ni som läser min blogg kanske inte har märkt det, om ni inte är väldigt tvångsmässigt lagda, men jag har ändrat en sak i mitt sätt att skriva. Det gäller det lilla hjälpverbet och futurummarkören ”ska”. Förut skrev jag alltid ”skall”. Jag hade sett en tjej som skrev så och fick för mig att det var fint.

För ett tag sen, innan jag tog en paus från min utbildning, så uppstod det en diskussion i klassrummet om användandet utav ska/skall. Det var bara jag som tyckte att det var fint med skall. De andra tyckte det var gammaldags, fånigt och nästan fel. Så jag slutade skriva så. Det kändes inte bra längre. Det passade inte in i mina texter.

Så vad kan man säga om det? Jo, att jag ändrar mig hela tiden utifrån vad andra tycker. Sån är jag.

Som Lisbeth Salander

Varifrån kommer den, den här längtan efter att förstöra mig själv? De här självdestruktiva impulserna. Det är en sån naturlig del av mig, jag har levt med det i så många år. Och jag vet att det delvis är ett sätt att hantera den vilda ångesten, men det är även en sorts tröst. En famn som tar emot mig när jag faller. En farlig trygghet. Det är en förrädisk känsla. För egentligen finns det ingen trygghet här. Den tröst man ”vinner” genom självdestruktivitet är inte värd det man förlorar.

Jag ska försöka inspireras av Lisbeth Salander, Stieg Larssons romanhjältinna. Hon låter sig inte förlamas av ångest, hon tar tag i saker och ting. Det skulle aldrig falla henne in att sitta och älta, eller att straffa sig själv för allt hon blivit utsatt för.

Jag såg Män som hatar kvinnor förra helgen. Alltså filmatiseringen av den första boken i Stieg Larssons trilogi. Noomi Rapace gjorde ett bra jobb som Lisbeth Salander och jag blev inte besviken. Det slog mig hur bra titeln passar för både boken och filmen – det handlar verkligen om män som hatar kvinnor. Såna män finns i verkligheten också. Ibland stöter man på dem, tyvärr. Det kan jag inte göra så mycket åt, men jag kan låta bli att vara en kvinna som hatar sig själv. Jag ska bli mer som Lisbeth Salander.

Såpoperastudion

Såpoperastudion heter ett nytt program på P2. Det handlar om eleverna på Operastudion på Kulturama i Stockholm. Jag har gått på Kulturama, i två år pluggade jag heltid där. Ett bra tag efter att jag hade slutat så undvek jag att tänka på skolan, och ville helst inte ens gå i närheten av den. Min sista tid där var inte så lycklig och jag ville bara glömma den. Men mina skyhöga studieskulder kommer aldrig låta mig glömma Kulturama helt...

Så, trots dessa inte helt varma känslor så har jag faktiskt lyssnat på ett helt program av Såpoperastudion. Eleverna berättar om sina mål, drömmar och svårigheter. Om hur det är att leva ett liv där allt kretsar kring rösten. Och jo, jag kan känna igen mig, litegrann. Även om jag aldrig gick på Operastudion. Det som jag gick hette klassisk sånglinje. Inte riktigt samma sak. På den klassiska sånglinjen sjunger man romanser, sakral musik och lite opera, medan operaeleverna bara sjunger opera. Man kan säga att Operastudion är en nivå högre än det jag gick. Men det är samma lokaler, samma ständiga övande och till viss del samma musik. Jag har ju också haft scenspråkslektion i sal 411. Sprungit runt, dansat och legat på golvet. Och sjungit och försökt hålla ihop rösten, fraserna och linjen och förmedla en trovärdig känsla på samma gång.

Det är givetvis upplagt för en stor dos bitterhet blandat med obehag nu. Jag har ju nära till dessa känslor. Tyvärr. Och jag gillar inte att tänka tillbaka på avslutade eror i mitt liv. Sånt som är överstökat. Antingen blir man nostalgisk och blödig, eller bitter och ältande och funderar på att skriva ilskna brev till folk som råkade säga nåt dumt till en för fem år sen.

Men - jag får inga jobbiga känslor alls! Är det inte fantastiskt? Jag lyssnar på de här studenterna som fortsatt den bana jag själv hoppade av, och känner mig lagom distanserad. Allt prat om klassisk sångteknik, röstfack och operaroller - det angår mig inte. En gång i tiden gjorde det det. Men det är längesen nu.

Jag mådde helt sjukt dåligt när jag gick på Kulturama. Mina klasskamrater måste varit utleda på mina gråtattacker. Jag minns en gång när jag fick en ångestattack under en lektion, och la mig på golvet och försökte andas medan undervisningen fortsatte och nån annan stod där framme och sjöng. I pausen sa läraren till mig att inte vara orolig, för det var bara rädsla.

Sen så var det en massa intriger och skitsnack också. Framför allt det andra året. Fullkomligt vidrigt. Jag önskar att jag varit cool. Att mitt känsloliv inte varit allmän egendom. Att jag struntat i vad folk tyckte. Att jag sagt till när folk snackade skit och spred rykten som värst, i stället för att vara tyst eller instämma i kören av fegt och giftigt skitsnack. Och att jag inte engagerat mig i intriger skapade av folk som älskar intriger.

Det var så mycket som var smärtsamt. Nu gör det inte ont längre att se tillbaka på de där två åren. Trots allt är det riktigt längesen. Hösten 2003 till och med våren 2005.

Egentligen fattar jag inte att jag fortsatte hålla på, i det tillstånd jag var. Att jag gick där i två år. Jag blev besatt av tanken på att bli operasångerska. Jag tänkte att om jag bara lyckades med det, så skulle jag slippa illamåendet i själen. Rastlösheten och känslorna som river. Fast jag älskade faktiskt musiken på riktigt, det gör jag fortfarande. Men operasångerska!! Det var en fix idé. Och ett sätt att skydda mig från mig själv. Jag har ju varit självdestruktiv länge, men om jag tänkte på min kropp som ett instrument kanske jag kunde låta bli att skada den.

Nu när bitterheten mattats av och hatet mot Kulturama försvunnit, kan jag minnas att allting inte var hemskt. Jag minns hur min klass det första året var som en liten, sammanvuxen familj. Hur jag och L inte kunde kolla på varann på gehörslektionerna, för då började vi alltid skratta hysteriskt. Jag minns första gången jag verkligen gick in i en roll. Jag sjöng Wishing you were somehow here again ur The Phantom of the Opera, och jag skulle spela att jag sprang runt på en kyrkogård. I minnet ser jag inte klassrummet, jag ser en massa gravstenar. Jag minns när jag och R sjöng La ci darem la mano ur Don Giovanni och han skulle förföra mig på en träbänk. Den scenen var sjukt rolig att öva in. Den där träbänken var förresten med som rekvisita i typ allt sceniskt vi gjorde, vi tog med oss den när vi hade konsert. Undrar om den finns kvar. Jag minns när jag och K sjöng en duett av Purcell och var så tajta att jag inte kände var hennes röst slutade och min började.

När jag var klar med klassisk sånglinje sökte jag håglöst till Operastudion. Jag sjöng en aria av Donna Elvira (ur Don Giovanni) för juryn. Jag kom in. Och tackade nej. Dels för att min ekonomi var en katastrof, dels för att jag insett att opera trots allt inte var min grej. Jag vill ju skriva egen musik. Jag vill sjunga min egen musik, sjunga som jag vill och inte passa in i en operamall.

Så jag ler lite för mig själv, stänger av Såpoperastudion och lyssnar på rysk rock istället. Från och med nu ska jag minnas de bra sakerna. Inte de jobbiga.

Vakuum

Jag sitter här i mitt vakuum. Jag har tagit en paus från livet och livet har tagit en paus från mig. Nu har jag hoppat av skolan. Jag har pratat med studiorektorn och en lärare, och sagt att jag verkligen vill fortsätta plugga när jag mår bättre. De säger att jag är välkommen tillbaka när jag är redo. Deras omtanke värmer. Jag gillar ju skolan och mitt ämne och hoppas kunna jobba med det en dag, i en inte alltför avlägsen framtid. Men just nu blev det alldeles för svårt. Det var så mycket som inte fungerade och som tog på mina krafter.

Så nu är jag här i mitt eget vakuum. En skarp kontrast mot hur mitt liv såg ut i höstas. Då levde jag i ett hastigt andetag och kalendern var fullbokad. Jobb jobbades, högskolepoäng togs, joggingrundor sprangs.

Sitter här i mitt vakuum och undrar så smått om psykiatrin har glömt bort att jag finns. För en tid sen skulle jag ha träffat en DBT-terapeut, men det blev inställt och sen dess har jag inte hört något. Min läkare som jag tyckte så mycket om har slutat, och jag har ingen ny. Det enda jag har att göra är att gå omkring här, omtöcknad av mediciner som gör mig konstant trött och risig i magen, och vänta. Vänta, vänta, vänta. Försöka hantera ångesten på egen hand.

Dessutom har mamma pratat med Försäkringskassan åt mig, och eftersom jag bara haft sporadiska anställningar kommer jag inte att få några pengar av dem. Hur jag ska klara mig vet jag inte. Soc, antar jag. Kul.

Just nu känns det inte så positivt. Önskar att jag kunde avsluta med ett hurtigt Men jag kämpar på trots allt! men det skulle klinga falskt just nu. Är det nån som har en kram till övers eller en hand att hålla en stund?

Glad!

Internet är tillbaka! Jag känner mig överväldigad över att ha hela det stora Internettet här i mitt eget hem igen. Nu har jag åter något att göra på mina sömnlösa nätter.

Fast så jobbigt har det faktiskt inte varit. Jag har saknat bloggen och mitt sociala liv (i den mån jag har något sådant) har blivit lite lidande av att inte kunna mailen när jag vill. Annars har jag inte haft nån allvarlig abstinens. Men åh vad glad jag är att det funkar igen! Och åh vad glad jag är att jag fick min systers gamla dator, eftersom min inte kunde räddas. Tack världens bästa syster!