Jag sitter här i mitt vakuum. Jag har tagit en paus från livet och livet har tagit en paus från mig. Nu har jag hoppat av skolan. Jag har pratat med studiorektorn och en lärare, och sagt att jag verkligen vill fortsätta plugga när jag mår bättre. De säger att jag är välkommen tillbaka när jag är redo. Deras omtanke värmer. Jag gillar ju skolan och mitt ämne och hoppas kunna jobba med det en dag, i en inte alltför avlägsen framtid. Men just nu blev det alldeles för svårt. Det var så mycket som inte fungerade och som tog på mina krafter.
Så nu är jag här i mitt eget vakuum. En skarp kontrast mot hur mitt liv såg ut i höstas. Då levde jag i ett hastigt andetag och kalendern var fullbokad. Jobb jobbades, högskolepoäng togs, joggingrundor sprangs.
Sitter här i mitt vakuum och undrar så smått om psykiatrin har glömt bort att jag finns. För en tid sen skulle jag ha träffat en DBT-terapeut, men det blev inställt och sen dess har jag inte hört något. Min läkare som jag tyckte så mycket om har slutat, och jag har ingen ny. Det enda jag har att göra är att gå omkring här, omtöcknad av mediciner som gör mig konstant trött och risig i magen, och vänta. Vänta, vänta, vänta. Försöka hantera ångesten på egen hand.
Dessutom har mamma pratat med Försäkringskassan åt mig, och eftersom jag bara haft sporadiska anställningar kommer jag inte att få några pengar av dem. Hur jag ska klara mig vet jag inte. Soc, antar jag. Kul.
Just nu känns det inte så positivt. Önskar att jag kunde avsluta med ett hurtigt Men jag kämpar på trots allt! men det skulle klinga falskt just nu. Är det nån som har en kram till övers eller en hand att hålla en stund?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
KRAM
(jag har tediss som ordverifiering)
Hahaha, tediss! Det måste vara när man ställer in en fika! Det är alltså så det heter, det vi gör hela tiden. Hoppas vi klarar oss utan en tediss i helgen bara för nu är det längesen vi sågs tycker jag. ;-)
KRAM!!
Det var roligt att ses förra helgen, hoppas vi ses snart igen.
Du är alltid välkommen hit. Vi har te, ett gäst rum och en massa kramar. Och om du ger Marvin lite kyckling så kan han låtsas bry sig lite grann. ;)
KRAM!
Jenny - ja, det var jätteroligt att ses! Och filmen var bra också.
Åh, vad du är gullig! Vad skulle man ta sig till utan sina vänner?
KRAM!
Inte för att jag är en vän till dig, men jag brukar läsa (dock lite osäker på om jag alltid kallat mig för Alma, kan ha hetat ngt annat) och jag hoppas att du orkar ta hand om dig själv!
Hoppas också att psykiatrin visar lite hjälpsamhet...
kram!
Alma! Jodå, jag känner igen ditt namn. Ser att du har en mikroblogg också! Jag skrev en kommentar där som råkade bli anonym.
Tack så mycket för ditt stöd och tack för att du läser!
Kram
Din kommentar verkar inte ha kommit fram, men bloggy.se fungerar bara sisådär har jag märkt... men tack för försöket till kommentar i alla fall ;)
Så nu blir jag grymt nyfiken, vad skrev du? :)
Bloggy verkar krångligt! Jag tycker iofs att alla saker jag inte är van vid är krångliga.. ;-)
Jag skrev angående det där med lyckopillren: Det kan vara värt ett försök, om du själv vill testa dem. Mediciner kan vara till hjälp. Men man ska inte behöva känna sig övertalad till att ta dem om man egentligen inte vill. Så kanske du inte känner, men ändå.
Det var nåt sånt där jag försökte formulera! :-)
Jo... Tycker det här med medicin verkar lite läskigt men på senaste tiden (=månaderna) har mitt humör svängt som fan utan att det har haft någon tydlig orsak... värst har det varit senaste 3 veckorna.
Kuratorn jag träffar sa då att medicin eventuellt kunde "jämna ut" humöret lite, och det skulle vara väldigt, väldigt bra!
Men är ganska rädd för BUP, ingen verkar ha några positiva erfarenheter därifrån.. mkt snack om att dom pga tidsbrist gör en del konstiga saker/fattar fel beslut och sådär. Dessutom innebär det ju att mina föräldrar måste blandas in.
Jo, medicin brukar kunna hjälpa till att "jämna ut" lite, ta bort de värsta topparna och dalarna.
Du kanske kunde få en remiss skickad till BUP för att prata med en läkare, så kan ni diskutera tillsammans kring det här med mediciner? Om han/hon föreslår en behandling du inte vill göra har du ju alltid rätt att säga nej.
Jag vet inte riktigt hur det är, det där med föräldrar och BUP, men vården får iaf inte berätta saker för din familj emot din vilja.
Enligt kuratorn så måste föräldrarna kopplas in om man ska till BUP. Men hur mkt inblandning dom sen kommer ha vet jag inte.
Ärligt talat så vet jag inte så mycket alls. Därför blir det mycket utrymme för spekulationer :/
Hmm, jag vet inte riktigt hur det funkar med BUP. Är säkert olika på olika mottagningar också.
Man vet ju inte hur involverade de vill att familjen ska vara. Men de har iaf tystnadsplikt och får inte berätta saker för föräldrarna som du inte vill. De finns ju till för att hjälpa dig, inte för att göra saker mer komplicerade.
Kuratorn kanske vet mer om hur det funkar?
Ja, det gör han säkert :) Vi kommer säkert prata om det nästa gång.
Lycka till! Hoppas han kan vara till hjälp!
Skicka en kommentar