Som Lisbeth Salander

Varifrån kommer den, den här längtan efter att förstöra mig själv? De här självdestruktiva impulserna. Det är en sån naturlig del av mig, jag har levt med det i så många år. Och jag vet att det delvis är ett sätt att hantera den vilda ångesten, men det är även en sorts tröst. En famn som tar emot mig när jag faller. En farlig trygghet. Det är en förrädisk känsla. För egentligen finns det ingen trygghet här. Den tröst man ”vinner” genom självdestruktivitet är inte värd det man förlorar.

Jag ska försöka inspireras av Lisbeth Salander, Stieg Larssons romanhjältinna. Hon låter sig inte förlamas av ångest, hon tar tag i saker och ting. Det skulle aldrig falla henne in att sitta och älta, eller att straffa sig själv för allt hon blivit utsatt för.

Jag såg Män som hatar kvinnor förra helgen. Alltså filmatiseringen av den första boken i Stieg Larssons trilogi. Noomi Rapace gjorde ett bra jobb som Lisbeth Salander och jag blev inte besviken. Det slog mig hur bra titeln passar för både boken och filmen – det handlar verkligen om män som hatar kvinnor. Såna män finns i verkligheten också. Ibland stöter man på dem, tyvärr. Det kan jag inte göra så mycket åt, men jag kan låta bli att vara en kvinna som hatar sig själv. Jag ska bli mer som Lisbeth Salander.