"Men du är ju snäll!"

Jag har inte berättat för särskilt många om min borderlinediagnos. Det känns inte helt bekvämt att prata om, samtidigt som jag verkligen vill prata. Jag nämnde det i alla fall för en kompis en kväll när jag druckit lite vin, och hon utbrast förvånat: ”Men du är ju snäll!” Som att man inte kan vara snäll om man har borderline? Som om elakhet står med bland kriterierna?

Det är så många som ”vet” exakt hur en borderlinetjej är. Jag har vetat länge att det finns fördomar, men sen jag fick min egen diagnos bekräftad ser jag dem allt tydligare. Och det gör allt ondare.

Sen känns det lite konstigt att nån som egentligen inte känt mig så länge tror sig veta bättre än läkaren och sjuksköterskan som utrett mig. Min familj, som inte kände till borderline innan och alltså inte hade fördomar, tycker att beskrivningen passar som handen i handsken på mig. Och det är ju de som umgås mest med mig.

Så nu ska jag sticka hål på en fördom här: Man kan vara snäll och ha borderline! Det ni. Det är oerhört smärtsamt att ha ett humör som pendlar upp och ner, att ha känslor som hela tiden slukar all energi, att känna sig så tom att man undrar om man egentligen finns. Det är jobbigt och tärande att hela tiden leva med skammen över de överilade destruktiva saker man tagit sig för när impulsen slagit till. Jag kan inte berätta här vad jag utsatt mig för i mina mörka stunder. Mot mig själv har jag varit allt annat än snäll. Men mot omgivningen? Oftast är jag för snäll.

Det kanske är konstigt att jag blir så sårad över att få min sjukdom ifrågasatt. Jag blir liksom rädd att den ska ”tas ifrån mig”, och det låter ju inte helt sunt. Men för mig är diagnosen hoppet om att bli frisk. Vägen till att må bra. En diagnos betyder att det finns ett problem, ett problem som jag inte är ensam om, och framför allt att det finns en behandling. Att det finns hopp.

Jag brukar lyssna på Ring P1 ibland (pensionärsvarning, jag vet). Det är alltså folk som ringer in till radio och debatterar med varann och programledaren. För en tid sen var det världens diskussion kring elallergi. Programledaren Täppas Fogelberg förklarade i princip krig mot elallergikerna, sa att det bara var flum och att de ”ville ha en diagnos för att känna sig speciella”. Elallergikerna blev riktigt upprörda, och Täppas hade tydligen aldrig tagit emot så mycket hotbrev tidigare.

Hur det är med elallergins existens vet jag inte, så det säger jag inget om. Men att folk som mår dåligt lackar ur när de får sjukdomen ifrågasatt förvånar mig inte. Jag skulle så klart aldrig mordhota någon, det löser ju inga problem, men det är oerhört smärtsamt att vara sjuk och inte bli tagen på allvar. Att hela tiden gå runt och tro att man är dum i huvudet, och undra vad det egentligen är för fel på en, samtidigt som man försöker leva ett liv.

PS. Jag vet, man har bytt namn till emotionellt instabil personlighetsstörning, EIPS kan man förkorta det. Mina vårdgivare säger borderline så därför har även jag fastnat på det. Men egentligen borde man kanske alltid säga EIPS, med tanke på fördomarna. Fast samtidigt är det bara ord... DS.