Det finns ett kafé här i närheten som jag aldrig fikar på. Jag ser det svischa förbi när jag åker buss in till stan. Men jag tror inte jag varit inne i det sen jag gick i högstadiet. Det finns ingen anledning till det, liksom.
Jag tror att jag är lite rädd för att gå in där. Jag är rädd att möta mig själv som femtonåring. Minnet av hur jag och min bästis brukade sitta där och fika är så tydligt. Jag kommer inte ihåg vad vi åt och drack, bara att vi satt och skvallrade och skrev ett skolarbete om ufo:n. Det var lite av en fristad. När vi inte var i skolan kunde ingen sticka hål på vår värld. Utanför skolan var vi fria från våra roller.
Åh, vad mycket det var jag inte kunde ana när jag var femton. Att jag skulle misslyckas med hela gymnasiet. Att jag skulle komma att ge min oskuld till ett svin. Att jag 26 år gammal ännu inte skulle kunnat slå mig till ro på en arbetsplats. Vilken samling av mer eller mindre traumatiska anställningar jag skulle bära med mig. Och oavslutade utbildningar och andra krossade drömmar. Mina destruktiva små utsvävningar, alla mina desperata försök att må bra, vilka alltid fått motsatt effekt.
Men. Jag hade inte heller nån aning om att jag skulle plugga flera kurser på universitetet. Jag trodde att högskolestudier var långt utom mitt räckhåll. Men det var det inte!! Ett år på Komvux gjorde susen. Jag visste inte att jag skulle kunna frilansa lite som sångerska, och att jag skulle plugga komposition på en musikhögskola. Att jag skulle åka till Rom och sjunga. Att jag skulle lära mig ryska.
Jag tänker på mig själv för elva år sen, på hur osäker jag var. Nånstans i mig växte fröet som skulle komma att blomma ut till det vi idag känner som borderline personlighetsstörning. Det är mycket som har utvecklats i fel riktning sen jag satt på det där kafét och försökte våga drömma om en framtid. Det är mycket som gått sönder och gör för jävligt ont att leva med. Men är det inte en del som gått i rätt riktning också?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tycker nog att det mesta har gått i rätt riktning. Det är bara den svenska vårdapparaten som behöver skärpa till sig så är saken biff. Tack för i söndags!
Tack själv för i söndags. Det var trevligt, bortsett från de där jobbiga barnen.
Kruxet är väl att det inte känns som att det går framåt med den svenska vårdapparaten direkt, snarare tvärtom. Det är oroande det här med privatiseringen tycker jag. I framtiden kanske det endast finns psykiatri för dem som har råd.
Skicka en kommentar