Det tycks ha blossat upp en debatt kring det här med psykofarmaka och ”lyckopiller” på sistone. Jag vill inte höra, så jag undviker det. Jag blir bara ledsen. Jag har inga bra erfarenheter av att lyssna på diskussioner eller själv vara med och diskutera sånt här.
Många ser pilleranvändandet som enbart dåligt, de tror att det är något man tar till istället för att ta itu med i sina problem på riktigt. Så är det ju faktiskt inte. Jag tror säkert att antidepressiva kan hjälpa deprimerade människor, och jag vet att ångestdämpande som man tar vid behov har varit en räddning för mig i vissa situationer. Det är ju lätt att klaga på vården som bara skriver ut "knark", och patienter som är "svaga" och äter medicin istället för att ta tag i sina liv, när man inte är speciellt insatt. Jag känner att jag inte vill instämma i den klagokören.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker att utskrivningen av dessa piller är värd att kritisera. Eller inte utskrivningen i sig kanske, men det icke existerande uppföljandet av patienter. Jag kan bara se på min egen historia. Jag har tappat räkningen på hur många olika mediciner jag ätit. Flera av dem narkotikaklassade, och flera inte alls gjorda för min typ av problem. Nästan varje gång har det slutat med att jag doserat min egen medicin – trappat ner på egen hand eller bara slutat tvärt. Jag har känt mig övergiven och bortstött av psykiatrin, och ständigt undrat vad det är för fel på mig eftersom ingen behandling fungerat som utlovat. Det kändes alltid som att jag hade mig själv att skylla, att det bara var jag som inte fungerade och att det inte fanns något för mig att hämta i psykiatrin. Nu, efter åtta år, massor av vårdgivare, mediciner och biverkningar senare, har jag fått en utredning, en diagnos och en behandlingsplan. Nu finns det hopp, även om det är en lång väg att gå och jag ofta tvivlar på om jag verkligen har kraften som krävs för att bli frisk. Inget av alla de preparat jag satt i mig genom åren har lyckats med det - att göra mig frisk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Håller med dig att problemet är när dom bara matar en med piller och sen inte har tid för annat.
Min förra psykolog brukade säga att ta piller är som att sätta lock på en kastrull. Det är svårt att hantera känslor när allt kokar över men med lock så kan man lyfta locket och ta itu med en känsla i taget. Jag tycker att det är bra beskrivet.
Jag tycker att man förstås ska försöka satsa på ett liv utan piller men ibland behövs dom. Piller gjorde mig avtrubbad. Också på sätt som kanske inte var så bra. Jag blev inte kär och jag hade ingen lust men då när jag inte mådde bra hade inte dom sakerna varit det jag behövde ändå.
Nu när jag lärt mig att hantera mina känslor så klarar jag mig utan piller men jag är inte säker på om jag skulle vara i livet utan dom. Folk borde verkligen sluta ha åsikter om saker som dom inte har någon aning om.
Jag tror att du har kraften. Jag vet att det är så svårt. Speciellt när man tänker framåt. Vägen känns så oändligt lång att man inte ens har ork att starta men det går när man har en envis psykolog som påminner en om att ta ett steg i taget.
Ignorera flumm/fel. Jag är nyvaken. :p
Kram!
God morgon :-)
Verkligen, jag tycker vården borde få upp ögonen för vad det gör med patientens självförtroende att bara skriva ut mediciner, lova att ringa och sen aldrig höra av sig, eller säga att det är bara att gå till husläkaren sen när man vill ha mer piller (som en psykiater sa till mig). Det känns inte alltid som om de är medvetna om hur det känns att bara slussas runt.
I ärlighetens namn har jag ju fått en del terapi tidigare, och även gått i terapi som jag betalat själv hos Studiefrämjandet, men det har varit mer eller mindre katastrofalt. Antagligen för att jag haft fel diagnos.
Och det är ju inte pillren som är dåliga i sig. Det är snarare organisationen på sjukvården. Och folk som inte vet så mycket om sånt här borde verkligen vara mer försiktiga med sina åsikter. Deras ord kan såra.
Tack för dina vänliga ord. Just nu känner jag mig svag. Det känns skönt att veta att jag har tid på mig att bli frisk - det är ingen som förväntar sig att det ska ske i en handvändning. De har verkligen poängterat hur viktigt det är med motivation om man ska klara av DBT:n, och det oroar mig för min motivation går verkligen upp och ner...
Kram! (Ses snart hoppas jag?)
Skicka en kommentar