Såpoperastudion

Såpoperastudion heter ett nytt program på P2. Det handlar om eleverna på Operastudion på Kulturama i Stockholm. Jag har gått på Kulturama, i två år pluggade jag heltid där. Ett bra tag efter att jag hade slutat så undvek jag att tänka på skolan, och ville helst inte ens gå i närheten av den. Min sista tid där var inte så lycklig och jag ville bara glömma den. Men mina skyhöga studieskulder kommer aldrig låta mig glömma Kulturama helt...

Så, trots dessa inte helt varma känslor så har jag faktiskt lyssnat på ett helt program av Såpoperastudion. Eleverna berättar om sina mål, drömmar och svårigheter. Om hur det är att leva ett liv där allt kretsar kring rösten. Och jo, jag kan känna igen mig, litegrann. Även om jag aldrig gick på Operastudion. Det som jag gick hette klassisk sånglinje. Inte riktigt samma sak. På den klassiska sånglinjen sjunger man romanser, sakral musik och lite opera, medan operaeleverna bara sjunger opera. Man kan säga att Operastudion är en nivå högre än det jag gick. Men det är samma lokaler, samma ständiga övande och till viss del samma musik. Jag har ju också haft scenspråkslektion i sal 411. Sprungit runt, dansat och legat på golvet. Och sjungit och försökt hålla ihop rösten, fraserna och linjen och förmedla en trovärdig känsla på samma gång.

Det är givetvis upplagt för en stor dos bitterhet blandat med obehag nu. Jag har ju nära till dessa känslor. Tyvärr. Och jag gillar inte att tänka tillbaka på avslutade eror i mitt liv. Sånt som är överstökat. Antingen blir man nostalgisk och blödig, eller bitter och ältande och funderar på att skriva ilskna brev till folk som råkade säga nåt dumt till en för fem år sen.

Men - jag får inga jobbiga känslor alls! Är det inte fantastiskt? Jag lyssnar på de här studenterna som fortsatt den bana jag själv hoppade av, och känner mig lagom distanserad. Allt prat om klassisk sångteknik, röstfack och operaroller - det angår mig inte. En gång i tiden gjorde det det. Men det är längesen nu.

Jag mådde helt sjukt dåligt när jag gick på Kulturama. Mina klasskamrater måste varit utleda på mina gråtattacker. Jag minns en gång när jag fick en ångestattack under en lektion, och la mig på golvet och försökte andas medan undervisningen fortsatte och nån annan stod där framme och sjöng. I pausen sa läraren till mig att inte vara orolig, för det var bara rädsla.

Sen så var det en massa intriger och skitsnack också. Framför allt det andra året. Fullkomligt vidrigt. Jag önskar att jag varit cool. Att mitt känsloliv inte varit allmän egendom. Att jag struntat i vad folk tyckte. Att jag sagt till när folk snackade skit och spred rykten som värst, i stället för att vara tyst eller instämma i kören av fegt och giftigt skitsnack. Och att jag inte engagerat mig i intriger skapade av folk som älskar intriger.

Det var så mycket som var smärtsamt. Nu gör det inte ont längre att se tillbaka på de där två åren. Trots allt är det riktigt längesen. Hösten 2003 till och med våren 2005.

Egentligen fattar jag inte att jag fortsatte hålla på, i det tillstånd jag var. Att jag gick där i två år. Jag blev besatt av tanken på att bli operasångerska. Jag tänkte att om jag bara lyckades med det, så skulle jag slippa illamåendet i själen. Rastlösheten och känslorna som river. Fast jag älskade faktiskt musiken på riktigt, det gör jag fortfarande. Men operasångerska!! Det var en fix idé. Och ett sätt att skydda mig från mig själv. Jag har ju varit självdestruktiv länge, men om jag tänkte på min kropp som ett instrument kanske jag kunde låta bli att skada den.

Nu när bitterheten mattats av och hatet mot Kulturama försvunnit, kan jag minnas att allting inte var hemskt. Jag minns hur min klass det första året var som en liten, sammanvuxen familj. Hur jag och L inte kunde kolla på varann på gehörslektionerna, för då började vi alltid skratta hysteriskt. Jag minns första gången jag verkligen gick in i en roll. Jag sjöng Wishing you were somehow here again ur The Phantom of the Opera, och jag skulle spela att jag sprang runt på en kyrkogård. I minnet ser jag inte klassrummet, jag ser en massa gravstenar. Jag minns när jag och R sjöng La ci darem la mano ur Don Giovanni och han skulle förföra mig på en träbänk. Den scenen var sjukt rolig att öva in. Den där träbänken var förresten med som rekvisita i typ allt sceniskt vi gjorde, vi tog med oss den när vi hade konsert. Undrar om den finns kvar. Jag minns när jag och K sjöng en duett av Purcell och var så tajta att jag inte kände var hennes röst slutade och min började.

När jag var klar med klassisk sånglinje sökte jag håglöst till Operastudion. Jag sjöng en aria av Donna Elvira (ur Don Giovanni) för juryn. Jag kom in. Och tackade nej. Dels för att min ekonomi var en katastrof, dels för att jag insett att opera trots allt inte var min grej. Jag vill ju skriva egen musik. Jag vill sjunga min egen musik, sjunga som jag vill och inte passa in i en operamall.

Så jag ler lite för mig själv, stänger av Såpoperastudion och lyssnar på rysk rock istället. Från och med nu ska jag minnas de bra sakerna. Inte de jobbiga.