Jag fattar att det inte alltid är så lätt att veta vad man ska säga till en person som mår psykiskt dåligt. Jag kan själv tycka att sånt är svårt. Men jag vet iallafall, av egen erfarenhet, vad som inte är lyckat att häva ur sig.
Kan du inte skärpa dig, kan du inte ta dig samman och liknande, är exempel på saker man bara mår sämre av att höra. Men det finns en grej som jag tycker är snäppet värre och det är den här: Men så där är det ju för alla! Det har jag fått höra några gånger, fast aldrig i en situation då jag mått akut dåligt, utan då jag i lugn och ro berättat för någon vän om mina problem. Man känner sig fruktansvärt nedtryckt av att få höra en sån sak. Det går inte direkt att försvara sig mot det heller, för jag kan ju knappast bevisa att det inte känns likadant för alla. Om det nu är så, om alla har samma problem, är ju slutsatsen att jag helt enkelt är mycket sämre, svagare och gnälligare än de andra eftersom jag inte kan hantera det.
Jag känner inte att jag ska behöva försvara min sjukdom, jag känner inte att jag orkar göra det heller. Visst skulle jag kunna berätta ingående om alla självdestruktiva och förnedrande saker jag gjort, men det finns ingen anledning. Egentligen räcker det med att psykiatrin tar mig på allvar, och att mina nära vänner gör det. Men sånt här är sårande och jag ska bli mer restriktiv med mina förtroenden.
Jag vet att känslorna går upp och ner för alla människor. Jag vet att det är svårt och komplicerat med relationer, oavsett om man har en diagnos. Jag vet att det inte syns på ytan om nån mår dåligt, en superframgångsrik person kan må asdåligt innerst inne. Allt det vet jag. Men jag kan inte jämföra mig med andra. Jag kan bara berätta hur mitt eget liv ser ut. Jag har en diagnostiserad personlighetsstörning och jag kämpar för att den inte ska bli min död. Rent ut sagt. Det känns inte soft att mitt i den kampen få höra att så där är det ju för alla, när man anförtror sig åt en vän.
Sen finns ju den andra ytterligheten också, den har jag också upplevt - att bli kallad galen, att bli (på ett otrevligt sätt) uppmanad att söka hjälp, att ens ex säger upp bekantskapen för att man är sinnessjuk.
Jag kan inte säga att jag föredrar nån av dessa ytterligheter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag förstår vad du menar! Typ som att hela tiden få svaret "jag också, så känner jag med", vad man än försöker berätta... och nej, det går ju inte att bevisa att man mår bättre eller sämre än någon annan.
Men upprörande iaf att människor är så okunniga att de säger sådana saker till dig! Och det gäller båda ytterligheterna.
Ja, det är så himla tråkigt när man anförtror sig åt någon och berättar saker som är känsliga, och bemöts av oförståelse. Fast oftast tror jag inte att folk menar nåt illa egentligen, men ändå kan det bli fel.
Ja, fruktansvärt! Men lyckligtvis är de flesta som jag har omkring mig väldigt förstående. Man får försöka undvika dem som inte är det.
Skicka en kommentar