Doktorsguiden

Nu har bitterheten och ältandet fått fritt spelrum i mitt liv. Vad jag önskar att det gick att skjuta allt sånt långt, långt ifrån mig.

Jag reggade mig nyligen på doktorsguiden. En dag gick jag in och skrev ett litet omdöme om en läkare (psykiater of course) som jag haft, som jag är missnöjd med i efterhand. Sedan kom det ett mail från dem där det stod att de inte kunde godkänna min kommentar eftersom den kunde upplevas som kränkande! När man läser vissa andra recensioner av läkare där på doktorsguiden så tycker jag att de är elakare än vad min var, jag fattar inte vad jag skrev som var så farligt. Visserligen hade jag suttit och eldat upp mig en massa när jag skrev min, så det blev väl lite känslosamt, men jag uttryckte mig ändå ganska subjektivt. ”Jag kände det som att…” ”Jag upplevde att…” Men ok, några saker som jag skrev var nog över gränsen. Jag borde inte ha skrivit att han felbehandlat mig och orsakat ett stort lidande i mitt liv, kanske. Men utöver det utspelet var jag väldigt subjektiv och tydlig med att det här var min personliga tolkning av det hela.

Det kändes hemskt när det där mailet kom. Verkligen hemskt. Det kändes som att mina känslor och minnen blev helt dissade och underkända. Och så blev jag lite rädd också, tänk om jag blir dömd för förtal eller nåt nu.

Det är jättelängesen jag blev behandlad av honom, den där läkaren som gör mig så bitter. De första gångerna vi sågs lovade han mig guld och gröna skogar. Att alla resurser som behövdes skulle sättas in, att de inte skulle släppa mig. Sen plötsligt så skulle han sluta jobba där på min mottagning, så då dog min behandling ut. Han sa att jag skulle gå till vårdcentralen om problemen fortsatte. Han lovade att skicka min journal till mig så jag kunde läsa den, eftersom jag kände mig förvirrad över hela sjukdomen och händelseförloppet – den journalen har fortfarande inte kommit, och kommer aldrig att komma. Han lovade att ordna en ny samtalskontakt till mig, eftersom det inte funkade överhuvudtaget med den jag hade – det hände aldrig, det heller. Han lämnade mig vind för våg. Alla de resurserna som det pratades så fint om fick jag aldrig ta del av. Fel diagnos satte han också, skulle framtiden utvisa. Det kände jag på mig redan då förresten, men vad skulle jag säga?

Jag har mött flera behandlare som inte varit bra eller förtroendeingivande eller proffsiga, sånt händer ju hela tiden. Men det som var så jobbigt med den här var att han verkade så otroligt bra de första gångerna. Bara det att han lyssnade på mig rörde mig till tårar.

Så går det. Man försöker få en sten att falla från sitt hjärta, och så slutar det med att man sitter här med ett jävla berg istället.