Ett smittande skratt

I natt kunde jag inte sova. Allt trassel med Försäkringskassan har gjort att jag varit retlig och irriterad, vilket lett till konstant dåligt samvete, och så är den onda karusellen igång. Som pricken över i:t var det en spindel som kröp över mina noter igår.

Alltså kunde jag inte sova. Jag satt uppe och slökollade på Ally McBeal, en serie jag inte sett på säkert tio år. Jag minns den som en ganska deprimerande serie. Inget jag tänkt kolla på igen. Men nu satt jag där i alla fall. I det här avsnittet dejtade Ally en kille som hade ett skratt som lät som... ja, en ko mitt i en komplicerad förlossning eller nåt liknande. Hon blev tvungen att dumpa honom så klart, det hade jag också gjort, utan tvekan. Vilket vidrigt skratt! Och vad jag skrattade! Jag satt ensam framför tv:n och tårarna bara rann. Jag försökte hålla tillbaka lite, det kändes lite kufigt att sitta och skratta högljutt och hysteriskt för mig själv i minst tio minuter efter två på natten, men det gick inte. Jag var lite rädd att någon skulle höra mig och tro att jag grät eller hade nån sorts anfall. Men jag kunde inte hejda mig.

Ja jisses. Det där behövde jag.