Jag blev lite ledsen igår kväll. Jag hittade en gammal dagbok. Från 2006. 2006 var ett hemskt år, ett vidrigt år. Jag pluggade lite på Komvux, jobbade som telefonförsäljare och hade enstaka sångjobb. Då levde jag inte det nunneliv som jag har idag, utan var ute och festade ganska mycket (mycket för att vara jag, i vart fall) och gick på dejter. Det låter kanske roligt. Men det var det verkligen inte. Det var ångest ångest ångest, ångestkarusellen bara snurrade och jag kunde inte få stopp på den. Självdestruktiviteten höll i rodret. Och lögnerna. Kaoset härskade i mitt liv. Inte jag.
Under den här perioden gick jag hos en privat psykiater eftersom jag kände mig illa behandlad av den offentliga vården. Det kostade 700 kr per halvtimme. Jag och mamma betalade det tillsammans, hon betalade mest. Min stackars fattiga generösa mamma som aldrig köper något till sig själv. Det enda jag fick av honom var mediciner, och det enda jag fick av medicinerna var billigare fyllor. (Här vill jag förtydliga att jag inte menar att klanka ner på psykofarmaka generellt. Anledningen till att de inte hjälpte mig var förmodligen att jag inte hade fått rätt diagnos. Jag vill även förtydliga att jag givetvis vet att man inte bör dricka om man äter mediciner, men jag mådde så otroligt dåligt och försökte bara stå ut). Jag framställde mig själv som mer välmående än jag i själva verket var inför honom, eftersom jag visste att jag inte hade råd att träffa honom mer än en halvtimme varannan vecka.
Minnet av året 2006 är en snara som dras åt. Jag är lite bitter och arg, men det finns ingen att vara arg på. Jag har ju ett ansvar för mitt eget liv och hur jag levt det livet. Men vad jag önskar att någon tagit det ansvaret ifrån mig.
Det är lite sjukt, men jag har blivit mycket snällare mot mig själv sen jag fick min diagnos. Nu har jag en ursäkt till att ta hand om mig själv. En ursäkt till att inte gå ut och festa när jag vet redan innan att det kommer sluta i en ångestsörja. Jag känner mig friskare sen jag fick min diagnos. Förut var hela livet sjukt. Nu är det ju faktiskt bara den här borderlinegrejen som är den sjuka delen.
2006, vad det gör ont att minnas dig. Vilket vidrigt år du var.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jävla skitår det där. Jag tycker vi skrotar 2006!
Det var ett skitår från början till slut med nån enstaka lätträknad ljusglimt däremellan. Nu stänger vi dörren till 2006 och öppnar inte mer!!
Vet inte om 2005 eller 2006 var värre för mig. Vi kan väl ta bort båda åren.
Vi begraver dem båda två för evigt! Och blickar framåt.
Skicka en kommentar