Inget flickvänsmaterial

Jag tycker det är väldigt, väldigt vackert med kärleken som spirar runt omkring mig. Två vänner gifte sig nyligen och min syster gifter sig nästa sommar. Jag är uppriktigt glad över deras lycka.

Det är inte för att jag på något vis missunnar någon annan något, som jag kan känna en liten strimma sorg över att det aldrig nånsin kommer att bli jag. Inte för att det är viktigt för mig, egentligen. Men ändå, ändå. Det hade varit fint att kunna ha ett fungerande förhållande. Jag tror det hade varit ganska fint. Men jag kan inte, jag har aldrig kunnat. Jag kan inte närma mig en kille på det sättet utan att bli äcklad, livrädd, krävande, desperat och ångestdarrande. Jag tror att vissa av de erfarenheter jag har, har förstört mig helt som människa. Har smulat sönder mina möjligheter att någonsin kunna leva tillsammans med någon. Jag kan inte förklara de här sakerna riktigt eftersom det är saker som gör väldigt ont. Den där lilla strimman som kastar sin skugga över mig ibland, trots min glädje, härstammar från en stor hård klump begraven långt nere i mig, tung av frusna tårar.

Gammal låttext

Baby's in a dungeon, baby's in a dungeon
The sun is shining at me, while baby's in a dungeon
I try to understand that baby's in a dungeon
That the sun is shining at me, while baby's in a dungeon
The magpies killed a blackbird baby today
If there's really a new glacier period coming I'm not prepared
Baby's in a dungeon, but I feel like the guilty one
Baby always said I was correcting and faultfinding

Once in a blue moon I gotta stop brainwashing myself
It's just that this is too horrible
Once in a blue moon I gotta stop sabotaging everything
It's just that I get so bored

Baby are you crazy? Baby are you just mean?

Baby's in a dungeon, and I know I wasn't there
when he did what he has done, I had no idea
Baby created a monster, and the monster stole the show
And it's good that it hurts, it means I really tried
Baby says we all got it somewhere inside of us
I think some of us don't, some of us just wish so
Baby's in a dungeon, baby's in a dungeon
I'm smiling at the sun, while baby's in a dungeon

Den här låttexten skrev jag för en sju, åtta år sen. Ett annat liv. Jag är glad att jag börjar hitta tillbaka till mitt låtskrivande! Fast nu har jag bytt ut gitarren mot pianot, och engelskan mot svenskan.

Varför gråter jag inte?

Det brinner och det river och det trycker och det värker, och jag tror min själ håller på att dö. Vart vänder man sig? Behöver jag en präst? Ångesten är förlamande och hetsande på samma gång. Det finns inte en enda plats där man går säker för ångest, det finns inga preparat som kan ta bort den. Om själen dör, är det äntligen över sen?

Friskt och sjukt och jag nånstans mitt emellan

Precis innan jag skrevs ut från sjukhuset var det en tjej som gav mig rådet att tänka på mig själv som frisk, inte som sjuk.

När man börjar fundera närmare på orden frisk och sjuk, så är det svårt att veta vad som är vad. Och vad som är rätt. Ibland har jag velat vara sjukare än vad jag är. Som om smärtan skulle make more sense i så fall. Ofta har ”sjuk” känts som ett för fint ord för mig. Ett ord som jag inte förtjänar. Och jag har varit full av avundsjuka inför dem som utan att tveka kallat sig själva ”sjuka”, eller som refererar till sin tidigare "sjukdomstid". (Nu menar jag personer som lider eller lidit av samma typ av problem som jag, det vill säga ångest och självdestruktivitet och så vidare. Jag menar inte fysiska sjukdomar). Det har skavt och svidit nånstans inom mig, och jag tror man kan kalla det lilla svidandet för avundsjuka. Inte på det sjuka i sig, men på att andra vågar ta plats på ett sätt som jag själv inte kan. Att de vågar lägga beslag på ett sånt stort ord.

Det känns läskigt säga ”Jag är sjuk”, för jag är rädd att någon skulle säga att nej, det är du inte. Jag är rädd för det för det skulle vara att trösta mig själv och faktiskt våga tro att det finns hjälp att få, och det har jag haft svårt att tro på att jag förtjänar.

Däremot har jag känt mig väldigt, väldigt sjuk ibland. Framför allt i de perioder jag inte haft kontakt med psykiatrin. Det känns som om jag gjort knäppare grejer då. Jag tror dock att jag för det mesta uppfattats som frisk i omgivningens ögon. Jag gissar att mina klassisar och kollegor (eeh, de flesta av dem i alla fall) tyckte att jag var lika frisk som vem som helst. Och man blir ju lite som man upplevs. De perioder då jag känt mig som sjukast har jag oftast stått helt utan stöd, och fastnat i en kedja av självdestruktivitet som jag inte kunnat bryta. Då har jag känt mig sjuk, men skulle aldrig vågat lägga beslag på ordet. Jag har lagt skulden på mig själv. Det har ju inte handlat om en ondskefull sjukdom som kommit från ingenstans och överfallit mig, det har handlat om mina egna handlingar och tankar.

Sen har det självfallet funnits gånger då omgivningen gett mig etiketten ”sjuk” utan att jag velat ha den. Speciellt i samband med relationer som kraschat, då har jag också kraschat och det har inte funnits några gränser på hur långt desperationen kunde få mig att gå. Och jag skäms för hur jag har betett mig många situationer. Men jag känner också att de andra personerna som var involverade i dessa situationer gjorde det värre än vad det kunnat vara, genom att kalla mig sinnessjuk och inte vilja ha kontakt med mig. Hade vi bara kunnat prata om det hade det aldrig urartat som det gjorde. Det är självklart ändå ingen annans ansvar att jag gjorde de handlingar jag gjorde, jag bara konstaterar hur det ena ledde till det andra.

Vid de tillfällena, när jag kallats sjuk, har jag också känt mig riktigt, riktigt sjuk. Inte sjuk som i att slippa-ta-ansvar, utan som i allt-är-ditt-fel-eftersom-du-är-så-sjuk. Det är tråkigt, när folk som betytt mycket för en bestämmer sig för att kasta bort en, bara så där. Bara för att man råkar få lite… starka känsloreaktioner, typ.

Jag har ingen poäng med den här texten, utom kanske att det är komplicerat med benämningarna frisk och sjuk och att man ska tänka sig för innan man lägger de etiketterna på andra människor. Jag försöker själv att inte tänka så mycket på det där. Jag tänker mer på hur det känns för dagen, i väldigt flummiga termer. Det är så lätt att det hamnar värderingar i frisk och sjuk-orden, men vem bestämmer egentligen vad som är vad? Så klart jag är sjukförklarad, och det är ju upp till läkarna och andra experter, men visst är det bra om jag kan tänka på mig själv som frisk i den mån jag kan. (Utom var fjärde vecka dårå, då är jag ju sjuk som fan). För att inte beröva mig på allt det friska som också finns i mig, och börja tro att allt är dysfunktionellt. Samtidigt ska jag skaka av mig känslan av att jag inte är sjuk, inte har rätt att vara sjuk, och att jag borde lämna plats för dem som är sjuka på riktigt. Båda dessa ord kan kännas så jobbiga och tunga och ovälkomna när man får dem vältrade över sig.

Jag är trött på att alltid ha ont

Idag förstörde mina magsmärtor och min huvudvärk större delen av min tid. Jag är så trött, så trött på det här. Jag ska börja med att enbart äta kokta grönsaker för det är nog det enda min mage klarar utan att ett krig ska bryta ut. Hur jag ska kunna förebygga huvudvärksattackerna vet jag inte. Folk har påpekat ibland att jag äter mycket värktabletter. Men vad ska jag göra? Jag står inte ut.

Jag gick trots allt till kyrkan idag och sjöng med min vän W. Kyrkan är nog det bästa ställe som finns att sjunga på. Sången fungerade, och det kändes trösterikt en dag som denna då inte särskilt mycket annat har fungerat.

Jag har varit ganska väck idag. Jag har haft ont och varit yr, och därför tyckt mycket synd om mig själv. Saker och ting har inte flutit på helt fulländat på grund av detta. Jag har missförstått alla möjliga saker och sagt knäppa saker, inte så farligt knäppa saker dock och jag tror inte att jag har gjort bort mig, men ändå. Känslan är inte så skön. Men jag ska inte älta det mer nu. Gjort är gjort och det kunde varit värre.

Annars har det hänt en väldigt rolig och fin sak idag också. Min syster Anna och hennes kille Niclas har förlovat sig! Nästa sommar blir det bröllop! De är så söta tillsammans och jag är väldigt, väldigt glad över detta.

Snart är sommaren slut

Jag är inget stort fan av sommaren egentligen, men idag slog det mig att jag kommer att sakna den. Nu är den snart över. Det är fint att slippa halka omkull det första man gör när man går utanför dörren. Och det är fint med skogspromenader. I teorin är det även fint att sitta på uteserveringar, men i praktiken är det dock rökigt, trångt och illaluktande.

Det finns inget som luften i skogen.



Jag önskar att mitt mående skulle vara lite mer stabilt än vad det är. Jag önskar att jag kunde få lite bättre ångestdämpande mediciner än vad jag får. Nu ska jag i alla fall göra mitt bästa för att få lite ordning på mig själv. Jag har börjat på DBT igen och i morgon ska jag gå till kyrkan och träffa min kompis och tidigare körkollega samt duettpartner W och sjunga. Min röst känns inte riktigt i form, men det är alltid roligt att sjunga med W, oavsett omständigheter. Hon är alltid så full av uppmuntrande ord. Tänk om vi alla kunde vara som hon, vad vi skulle stärka varandras självförtroende och vad mycket vi skulle kunna göra. Och så sjunger och spelar hon snyggt och proffsigt också så klart.

Hundra liter blod

Idag ville jag lägga mig och dö. Men det kunde jag inte, för jag var tvungen att gå först till möte på Soc och sen till medicinmottagningen. Jag har haft mens och mensvärk i flera dagar, jag har haft ont trots ett par Orudis om dagen. Det bränner som om kroppen ska gå av på mitten. Och så blöder jag så sjuka mängder också, jag tror jag blöder mycket mer än vad som normalt. Jag måste byta tampong hela tiden, jag borde få extra bidrag från Soc till alla tampongkostander.

Om man är lite svag och har järnbrist, kan kroppen reagera med att få större mentruationer. Det är ju himla smart av kroppen. Jag var tvungen att få en blodtranfusion på grund av detta en gång, det måste jag säkert få snart igen om det här inte ger med sig.

Jag måste ändå säga, att det var mycket mycket värre förut innan jag hade den medicin jag har nu. Då kunde jag inte göra något annat än att vrida mig i plågor och skrika. Då var det verkligen Mensvärken från Helvetet. Nu kan jag ju faktiskt göra saker och ting trots att jag har mens, bara det att det inte känns så... skönt.

Jag är inte sjuk.

Jag är inte sjuk. Jag känner mig inte sjuk. Det borde jag väl göra, med tanke på sjukskrivning och sjukhusvistelser. Men det känns inte så. Det finns inget i mig man kan peka ut som den sjuka delen. Allt är intrasslat. Det finns ingen tidpunkt i mitt liv då sjukdomen bröt ut. Jag har alltid mått dåligt psykiskt. Så länge jag kan minnas. Det säger jag inte för att låta dramatisk, utan för att det är sant. Jag har rätt att säga saker som är sanna.

Det känns pinsamt och jobbigt att hela tiden träffa läkare och prata om min icke-sjukdom. Problemet är att det är så mycket i livet som gör ont, och som alltid gjort ont, och vad ska sjukvården göra åt det? Egentligen? Det finns inget att peka på som är problemet. Det finns inga röster, det finns inga manier. Det finns visserligen ett ganska besvärande tvångsbeteende, men en sån sak borde ändå inte hindra mig från att leva.

Alltså, det är så här det känns: Jag är inte sjuk. Jag förtjänar inte att ta upp plats i vården. Jag är bara dum i huvet och icke livsduglig. Jag har svårt att skaka av mig den känslan. Det skulle kännas lättare om jag hade en tydlig sjukdom att skylla på, att jobba med, att förlikas med. Jag har bara en dåligt fungerande personlighet.

Och det är så smärtsamt att hela tiden behöva fläka ut sin själ inför folk man inte känner. Folk som inte ens är särskilt sympatiska alla gånger. Jag hatar svensk psykvård, hatar den. Nu gick det lite bättre den här gången än förra, men det är inte tillräckliga plåster på såren. Det är så vidrigt att försöka förklara för personer som troligen aldrig själva varit i samma situation att det känns som att ens själ är en burfågel som pickar sönder sig själv. Att det känns som är livet är den där buren. Det ska man förklara för stressade personer man aldrig har träffat förut.

Det borde kännas bra med den här diagnosen som faktiskt är en ganska korrekt beskrivning av mina problem. Men det känns inte bra. Trots att kriterierna stämmer, så är det en helt annan sak att leva dem än att dem upplistade på ett papper. Det känns inte bra att se sina problem i andras ord. Även om det stämmer skulle jag beskriva det annorlunda. Det känns obehagligt med diagnosen. Det känns obehagligt när de läser min journal. Det känns som om de slitit ut mina känslor och limmat fast dem i sina datorer, utan att förstå eller bry sig om hur ont det gör när de gör så.

En helt annan sak. Yvette. Du är min bästa vän. Snart måste vi ses. Jag var inne i stan en sväng igår, och sommarkvällarna är fortfarande ganska varma.

Mediciner och alla fördomar

Jag har inte tänkt skriva så mycket om mediciner i bloggen för jag har varit orolig att det ska bli destruktivt. Jag tycker det är så vidrigt när människor name-droppar all psykofarmaka de tar in så att alla ska fatta hur dåligt de mår. Som om det skulle vara en tävling. Det får aldrig, aldrig bli en tävling, för i tävlingar i dåligt mående finns bara förlorare.

Men även sättet som ”vanliga” människor, såna som inte är psykpatienter, pratar om psykofarmaka, kan störa mig något otroligt, och nu ska jag ondgöra mig lite om det. Det stör mig varenda gång jag hör eller ser nån hävda att folk borde ta itu med sina problem istället för att äta anti-depressiva. Om man lider av en depression, är det väl mediciner ett jättebra sätt att ta itu med det problemet?! Eller? Jag tror inte att folk inser vilka respektlösa saker de häver ur sig ibland. Man medicinerar inte bort sina känslor. Man medicinerar sjukdomen. Det kan väl inte vara så svårt för folk att fatta.

Själv har jag inte haft någon hjälp av anti-depressiva, men det är för att jag har en personlighetsstörning och inte en depression. Jag har bytt medicin igen och hoppas att det kommer bli bra den här gången. Istället för tabletter får jag injektioner, och jag ska komma till mottagningen en gång i veckan och få en spruta samt få med mig diverse vid behovs-mediciner att ta under veckan. Det är en bättre lösning än att sitta ensam med ångesten och alla tabletterna för min del. Men, som sagt, det jag har är en personlighetsstörning och medicinerna är mina kryckor. Det som ska göra mig frisk är DBT.

Kollage

Idag har jag gjort ett litet kollage för att inte glömma att sommaren 2009 inte bara har varit sjukhusvistelser och tårar. Det har varit Fjärilshuset, bröllop och systers födelsedagsfest också. Bland annat.

Olgas sommar

Nej alltså jag har inget att skriva egentligen. Jag gör det här inlägget bara för att jag vill visa att jag har världens finaste katt. Har jag inte det?

Shoppinggallerian inuti mitt huvud

När jag blundar ser jag rader av galgar med kläder. Jag blev utskriven igår morse och det firade jag med att gå i affärer i några timmar. Egentligen skulle jag hellre se noter för mina inre ögon. Jag vill ha symfonier i mitt huvud hellre än shopping. Idag ska jag spela!

Jag tror det var under mitt första dygn på sjukhuset som jag låg i mitt rum och funderade på om jag skulle gå till tv-rummet. Jag zappade runt på olika kanaler, konstaterade att det inte fanns något jag ville se och stannade i rummet. Senare slog det mig att jag bara zappat runt på kanalerna inne i mina drömmar, jag såg inte vad som gick på tv på riktigt.

Nattpermission

Nu har jag varit inlagd i en vecka. I natt hade jag permíssion och sov hemma. Det kändes helt ok och jag kommer nog skrivas ut när som helst.

Jag måste börja se ångesten i vitögat, trots att jag inte vill. Jag måste se den för vad den är, så att den slutar förstöra mitt liv. Det är lättare att konstatera att man har ångest, än det är se de konkreta skälen till varför man har det. Det är svårt, när ångesten kommer som en orkan, man kan inte skilja känslorna från varandra. Det brukar vara småsaker som triggar igång ångesten, men egentligen är det inte de som är problemet, utan problemet är det som väcks inom en.

Vet inte om jag hade nån poäng egentligen med denna harang. Jag är hemma i alla fall. Snart är jag hemma på riktigt, snart är min sängplats på psyk någon annans.

Bara friska tankar!

Ja, det går ju bra det här med att sova på nätterna! Som ni ser! Riktigt bra! Jag måste styra upp det här med dygnsrytmen. Måste.

Jag vill hålla på med musik igen. Just nu rinner musiken ur mina fingrar, det tycker jag inte om. Mina tankar irrar runt i cirklar. Vilse i urskogen och alltmer uttorkade.

Jag vill verkligen inte gå till Det Där Jävla Stället på tisdag. Jag fasar inför det. Har mått dåligt i flera dar på grund av det, och så ska det väl inte vara egentligen tycker jag. Jag kommer aldrig må bra så länge jag har kontakt med psykiatrin. Så ska det väl inte heller vara. Jag har inget förtroende för psykiatrin överhuvudtaget, och speciellt inte för läkarna, och det är inget jag fått för mig bara så där utan det har präntats in i mig genom deras upprepade svek och hånanden mot mig.

Det sägs att det bara är man själv som kan förändra ens liv. Det är väl typ Dr Phil som säger det. Det kanske är sant, man kan väl i alla fall göra allt vad som står i ens makt. Och det kanske jag inte gör, jag borde anstränga mig hårdare. Men om jag upplevt att jag haft ett val, då hade jag inte valt den här tillvaron framför livet på universitetet, och framför allt - verkligen framför allt - med musiken.

Det här var dagens gnäll och kanske jag raderar det senare, men det här är Internet och inget försvinner ju nånsin här sägs det. Och är det inte det man vill? Att det inte ska försvinna? Jag vill att det ska etsas fast i universums minne. Så är jag inte lika ensam.

My dearest, my dearest, I languish for thee

Jag fick en plötslig, oväntad flashback av en låt jag brukade sjunga för många år sen. Jag låg och vilade när jag började höra My dearest, my fairest inne i mitt huvud. Det är en duett skriven av Henry Purcell. Jag tyckte den var det vackraste som fanns på den tiden. 2003 måste det ha varit. Jag sjöng den på en sommarkonsert som min sångpedagog ordnade hemma hos sig. Killen jag sjöng med var väldigt duktig och trevlig.

Senare sjöng jag den med en annan duettpartner på ett musikcafé nånstans på Östermalm, minns inte riktigt. Han uttalade "fairest" som "fearest", alltså som i fear. Och så stirrade han på mina bröst.

Åh, jag kan faktiskt sakna den klassiska sången litegrann. Även om det känns som om jag börjar hitta hem till den röst jag vill ha nu. Som inte är en klassisk sopran, men som bär spår av att ha varit det.

Jag måste börja sjunga mer. Jag måste spela mer. Jag vill det. Det är det bästa jag har. Jag måste få tillbaka min koncentrationsförmåga snart. Jag måste samla ihop mig. Jag måste må bättre.

My dearest, my fairest,
My dearest, my fairest,
I languish for thee.
Thy kindness has won me,
Thy charm has undone me,
I ne'er, no, ne'er shall be free.

Kåta Gun

Varje morgon lyssnar jag på P1 samtidigt som jag halvsover. Det gör att jag inte vet vad som sas på Nyheterna och vad som sas inne i mitt huvud. När jag säger "Men Guud, har du hört att det och det har hänt?!" och möts av undrande blickar och "Nej, eeh, det där låter väl lite konstigt..?" vet jag att det bara var en dröm. Men sånt kan man ju aldrig veta innan man kollat av med resten av verkligheten.

Igår såg jag Kvarteret Skatan på tv. Det påminner mig om när jag och min kompis J hängde intensivt i någon månad. Vi jobbade på samma ställe, gick ut och festade tillsammans och kollade jämt på Kvarteret Skatan. Undrar vad hon gör nuförtiden förresten.

När man går på stan och känner sig som en karaktär ur denna serie, det är då man vet att man borde stannat hemma. Jag var ute på restaurang med en kille en gång för ett par år sen, en minnesvärd kväll på ett dåligt sätt, jag var helt väck i huvudet och mådde egentligen inte så bra, jag kunde inte få något vettigt sagt och det märktes att personalen tyckte att jag var helt sjuk i huvudet - då slog mig tanken, att detta kunde varit en sketch ur Skatan.

Det hade varit roligare att vara Kåta Gun.

You crush the lily in my soul

Jag smälter när Mitchell ler. Det skulle vara fint om han och Annie får göra varann lyckliga i evigheters evighet, men jag ser det inte riktigt hända. I serien alltså. I min fantasi däremot, där kan vad som helst hända. Jag tycker om serier som lämnar mycket åt fantasin.

Idag var jag hos doktorn. Jag mådde inte så bra. Kände mig helt avskärmad i min lilla deppbubbla och hade svårt att svara på enkla frågor. Hade tänkt säga upp all bekantskap med hela psykiatrin idag, för det har ju varit så jobbigt allting, men jag måste nog acceptera att jag behöver lite hjälp just nu. Jag ska utredas för andra eventuella diagnoser i höst. Jag orkar inte engagera mig i det.

Och jag ska sluta blogga om mina problem hela tiden. Det blir ju inte roligt överhuvudtaget.

Skogens gula guld!

Idag gick jag en liten promenad i skogen. Jag sprang på några fina, stora kantareller. Jag var tvungen att plocka dem så klart. Jag hade ingen påse eller korg eller vad man nu ska ha, så jag proppade fickorna fulla med dem och nu luktar jag förmodligen kantarell. Ska steka dem och äta dem om ett tag. Det blir fest det!

Förresten är jag redan exalterad över att del fem i min favoritserie BEING HUMAN kommer på tv imorgon. Det har utvecklats till en riktig besatthet det här. Jag välkomnar alla besattheter som inte är tvångsmässiga, destruktiva eller på annat sätt dåliga, så det här är bara bra.

Förresten!

Nu har jag skaffat myspace. Så där några år efter alla andra. Titta här bara. Gå in där och bli vän med mig, så är vi vänner för evigt!