Jag smälter när Mitchell ler. Det skulle vara fint om han och Annie får göra varann lyckliga i evigheters evighet, men jag ser det inte riktigt hända. I serien alltså. I min fantasi däremot, där kan vad som helst hända. Jag tycker om serier som lämnar mycket åt fantasin.
Idag var jag hos doktorn. Jag mådde inte så bra. Kände mig helt avskärmad i min lilla deppbubbla och hade svårt att svara på enkla frågor. Hade tänkt säga upp all bekantskap med hela psykiatrin idag, för det har ju varit så jobbigt allting, men jag måste nog acceptera att jag behöver lite hjälp just nu. Jag ska utredas för andra eventuella diagnoser i höst. Jag orkar inte engagera mig i det.
Och jag ska sluta blogga om mina problem hela tiden. Det blir ju inte roligt överhuvudtaget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tror att man kan behöva blogga/skriva/prata om sina problem, även om man tror att man bara är jobbig och tråkig då. Man behöver bli av med det jobbiga, vilket man kanske inte blir, men det lättar oftast lite när man inte är ensam om att veta!
Jobbigt att du ska behöva utredas och sådär ännu mer, men du klarar av det, du verkar vara en stark person som inte ger dig, med tanke på hur länge du kämpat med din psykiska ohälsa (självklart hemskt att du behövt ha det så under så lång tid, men det enda positiva man kan säga om det är väl att du uppenbarligen inte ger upp, och det är starkt av dig!)!
kram :)
Tack för din kommentar :-) Jag har en jättedeppig period nu, men det känns lite bättre med uppmuntrande ord.
Ja, det känns lite som att börja om på nytt fast samtidigt är det ju bra och jag är glad att få gå till botten av problemen. Även om det känns jobbigt nu. Och alltså, det känns så pinsamt med bloggen på något sätt, som att jag gjort bort mig - har ju ventilerat jättemycket här kring borderlinediagnosen, och så kanske jag får en annan diagnos! Fast allt jag skrivit är ju sant, och jag känner fortfarande igen mig i mig i kriterierna, men roten kanske ligger i en annan sorts sjukdom. Jag vet ju att jag har andra problem också. Det är så svårt att veta vad som är "normalt" och inte.
Men diagnoser är ju ändå bara ord. Just nu vet jag bara att jag mår dåligt, sen är diagnosorden till för läkarna och dem som vet. Förut tänkte jag att diagnosen var viktig för den var ett ord på smärtan, men smärtan är ju där vad man än kallar, eller inte kallar, den för.
Ja, nej nu ska jag sluta skriva innan det blir en bok ;-) Tack åter för din kommentar. Hoppas att allt är väl med dig!
Kram!
Jag tycker inte att du borde känna att du gjort bort dig på något sätt, för det är ju som du säger, du skriver om hur du känner och att du då nämner din diagnos är ju ganska naturligt. Läkarna/psykolgerna har ju satt diagnosen på dig (oj vad det där lät nedlåtande på något sätt :s, det var inte meningen!), och då hade det ju egetnligen varit konstigare om du inte nämt din diagnos alls, eftersom att man frågar sig "varför" när man inte mår bra och det enda (?) svar du kan få av psykiatrin är diagnosen. Nu kanske det blev rörigt men jag hoppas du förstår vad jag menar :)
Du har så rätt. Man försöker ju förstå sig själv på något vis, och när man får någon form av diagnos orienterar man sig ju litegrann utifrån den. Trots att jag hela tiden tänkt att jag inte bör identifiera mig för mycket med diagnosen.
Hur som helst är det bara ord.
Skicka en kommentar