My dearest, my dearest, I languish for thee

Jag fick en plötslig, oväntad flashback av en låt jag brukade sjunga för många år sen. Jag låg och vilade när jag började höra My dearest, my fairest inne i mitt huvud. Det är en duett skriven av Henry Purcell. Jag tyckte den var det vackraste som fanns på den tiden. 2003 måste det ha varit. Jag sjöng den på en sommarkonsert som min sångpedagog ordnade hemma hos sig. Killen jag sjöng med var väldigt duktig och trevlig.

Senare sjöng jag den med en annan duettpartner på ett musikcafé nånstans på Östermalm, minns inte riktigt. Han uttalade "fairest" som "fearest", alltså som i fear. Och så stirrade han på mina bröst.

Åh, jag kan faktiskt sakna den klassiska sången litegrann. Även om det känns som om jag börjar hitta hem till den röst jag vill ha nu. Som inte är en klassisk sopran, men som bär spår av att ha varit det.

Jag måste börja sjunga mer. Jag måste spela mer. Jag vill det. Det är det bästa jag har. Jag måste få tillbaka min koncentrationsförmåga snart. Jag måste samla ihop mig. Jag måste må bättre.

My dearest, my fairest,
My dearest, my fairest,
I languish for thee.
Thy kindness has won me,
Thy charm has undone me,
I ne'er, no, ne'er shall be free.