Mediciner och alla fördomar

Jag har inte tänkt skriva så mycket om mediciner i bloggen för jag har varit orolig att det ska bli destruktivt. Jag tycker det är så vidrigt när människor name-droppar all psykofarmaka de tar in så att alla ska fatta hur dåligt de mår. Som om det skulle vara en tävling. Det får aldrig, aldrig bli en tävling, för i tävlingar i dåligt mående finns bara förlorare.

Men även sättet som ”vanliga” människor, såna som inte är psykpatienter, pratar om psykofarmaka, kan störa mig något otroligt, och nu ska jag ondgöra mig lite om det. Det stör mig varenda gång jag hör eller ser nån hävda att folk borde ta itu med sina problem istället för att äta anti-depressiva. Om man lider av en depression, är det väl mediciner ett jättebra sätt att ta itu med det problemet?! Eller? Jag tror inte att folk inser vilka respektlösa saker de häver ur sig ibland. Man medicinerar inte bort sina känslor. Man medicinerar sjukdomen. Det kan väl inte vara så svårt för folk att fatta.

Själv har jag inte haft någon hjälp av anti-depressiva, men det är för att jag har en personlighetsstörning och inte en depression. Jag har bytt medicin igen och hoppas att det kommer bli bra den här gången. Istället för tabletter får jag injektioner, och jag ska komma till mottagningen en gång i veckan och få en spruta samt få med mig diverse vid behovs-mediciner att ta under veckan. Det är en bättre lösning än att sitta ensam med ångesten och alla tabletterna för min del. Men, som sagt, det jag har är en personlighetsstörning och medicinerna är mina kryckor. Det som ska göra mig frisk är DBT.