Jag tycker det är väldigt, väldigt vackert med kärleken som spirar runt omkring mig. Två vänner gifte sig nyligen och min syster gifter sig nästa sommar. Jag är uppriktigt glad över deras lycka.
Det är inte för att jag på något vis missunnar någon annan något, som jag kan känna en liten strimma sorg över att det aldrig nånsin kommer att bli jag. Inte för att det är viktigt för mig, egentligen. Men ändå, ändå. Det hade varit fint att kunna ha ett fungerande förhållande. Jag tror det hade varit ganska fint. Men jag kan inte, jag har aldrig kunnat. Jag kan inte närma mig en kille på det sättet utan att bli äcklad, livrädd, krävande, desperat och ångestdarrande. Jag tror att vissa av de erfarenheter jag har, har förstört mig helt som människa. Har smulat sönder mina möjligheter att någonsin kunna leva tillsammans med någon. Jag kan inte förklara de här sakerna riktigt eftersom det är saker som gör väldigt ont. Den där lilla strimman som kastar sin skugga över mig ibland, trots min glädje, härstammar från en stor hård klump begraven långt nere i mig, tung av frusna tårar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag känner igen mig till viss del. För mig har jag insett (ganska sent kanske), att jag måste anstränga mitt yttersta för att bygga upp en fungerande relation med mig själv. Det låter kanske lite klichéartat, men jag försöker nå till en punkt där jag har en mer förlåtande attityd i förhållande till mig själv, tycker om mig själv och slutligen kanske till och med förmår älska mig själv? Genom tunneln av gamla erfarenheter som spökar ut i ljuset där man inte lider av sitt förflutna på samma sätt. Kanske är det lite som en utopi, men jag tror att det är en bra utopi i sådana fall.
Ta hand om dig,
Insåg att min poäng kanske inte kom fram. Riktigt. Man brukar ibland säga att man ska älska andra som sig själv, vilket ibland innebär att man kan glömma bort sig själv, kanske framförallt i relationer till andra människor, men om man vänder på det: att man ska älska -sig själv- såsom andra, så utgår man ifrån att man tycker om sig själv, för att sedan tycka om andra människor. Det tror jag är en viktig sak om man lätt faller offer för att tycka mindre om sig själv.
Bara en del tankar så här på kvällskvisten.
Ja. Jag tror jag förstår hur du menar. Man måste ta hand om sig själv och sin egen självkänsla först, man måste iallafall bygga upp nån form av grund som funkar att stå på. Annars kommer det aldrig riktigt gå bra i relationerna till andra. Jag tänker att jag måste ta hand om mitt "inre barn", även om det låter fånigt. Och det är svårt, riktigt svårt. Jag tror jag har mina gamla trauman, eller vad man ska kalla dem, som jag fortfarande inte "jobbat med", hur man nu ska jobba med dem egentligen. Men att prata om dem i terapi skulle väl vara en början antar jag, och det har jag hittills inte klarat att göra. Fast nån gång måste man väl ta sig igenom allt det där och sluta lida av sitt förflutna, det är ju inte hållbart i längden. Det sätter vissa käppar i hjulen. Det känns svårt dock. Usch, vad det känns svårt allting.
Kram, och tack för att du läser och kommenterar!
Skicka en kommentar