Jag är inte sjuk.

Jag är inte sjuk. Jag känner mig inte sjuk. Det borde jag väl göra, med tanke på sjukskrivning och sjukhusvistelser. Men det känns inte så. Det finns inget i mig man kan peka ut som den sjuka delen. Allt är intrasslat. Det finns ingen tidpunkt i mitt liv då sjukdomen bröt ut. Jag har alltid mått dåligt psykiskt. Så länge jag kan minnas. Det säger jag inte för att låta dramatisk, utan för att det är sant. Jag har rätt att säga saker som är sanna.

Det känns pinsamt och jobbigt att hela tiden träffa läkare och prata om min icke-sjukdom. Problemet är att det är så mycket i livet som gör ont, och som alltid gjort ont, och vad ska sjukvården göra åt det? Egentligen? Det finns inget att peka på som är problemet. Det finns inga röster, det finns inga manier. Det finns visserligen ett ganska besvärande tvångsbeteende, men en sån sak borde ändå inte hindra mig från att leva.

Alltså, det är så här det känns: Jag är inte sjuk. Jag förtjänar inte att ta upp plats i vården. Jag är bara dum i huvet och icke livsduglig. Jag har svårt att skaka av mig den känslan. Det skulle kännas lättare om jag hade en tydlig sjukdom att skylla på, att jobba med, att förlikas med. Jag har bara en dåligt fungerande personlighet.

Och det är så smärtsamt att hela tiden behöva fläka ut sin själ inför folk man inte känner. Folk som inte ens är särskilt sympatiska alla gånger. Jag hatar svensk psykvård, hatar den. Nu gick det lite bättre den här gången än förra, men det är inte tillräckliga plåster på såren. Det är så vidrigt att försöka förklara för personer som troligen aldrig själva varit i samma situation att det känns som att ens själ är en burfågel som pickar sönder sig själv. Att det känns som är livet är den där buren. Det ska man förklara för stressade personer man aldrig har träffat förut.

Det borde kännas bra med den här diagnosen som faktiskt är en ganska korrekt beskrivning av mina problem. Men det känns inte bra. Trots att kriterierna stämmer, så är det en helt annan sak att leva dem än att dem upplistade på ett papper. Det känns inte bra att se sina problem i andras ord. Även om det stämmer skulle jag beskriva det annorlunda. Det känns obehagligt med diagnosen. Det känns obehagligt när de läser min journal. Det känns som om de slitit ut mina känslor och limmat fast dem i sina datorer, utan att förstå eller bry sig om hur ont det gör när de gör så.

En helt annan sak. Yvette. Du är min bästa vän. Snart måste vi ses. Jag var inne i stan en sväng igår, och sommarkvällarna är fortfarande ganska varma.