Friskt och sjukt och jag nånstans mitt emellan

Precis innan jag skrevs ut från sjukhuset var det en tjej som gav mig rådet att tänka på mig själv som frisk, inte som sjuk.

När man börjar fundera närmare på orden frisk och sjuk, så är det svårt att veta vad som är vad. Och vad som är rätt. Ibland har jag velat vara sjukare än vad jag är. Som om smärtan skulle make more sense i så fall. Ofta har ”sjuk” känts som ett för fint ord för mig. Ett ord som jag inte förtjänar. Och jag har varit full av avundsjuka inför dem som utan att tveka kallat sig själva ”sjuka”, eller som refererar till sin tidigare "sjukdomstid". (Nu menar jag personer som lider eller lidit av samma typ av problem som jag, det vill säga ångest och självdestruktivitet och så vidare. Jag menar inte fysiska sjukdomar). Det har skavt och svidit nånstans inom mig, och jag tror man kan kalla det lilla svidandet för avundsjuka. Inte på det sjuka i sig, men på att andra vågar ta plats på ett sätt som jag själv inte kan. Att de vågar lägga beslag på ett sånt stort ord.

Det känns läskigt säga ”Jag är sjuk”, för jag är rädd att någon skulle säga att nej, det är du inte. Jag är rädd för det för det skulle vara att trösta mig själv och faktiskt våga tro att det finns hjälp att få, och det har jag haft svårt att tro på att jag förtjänar.

Däremot har jag känt mig väldigt, väldigt sjuk ibland. Framför allt i de perioder jag inte haft kontakt med psykiatrin. Det känns som om jag gjort knäppare grejer då. Jag tror dock att jag för det mesta uppfattats som frisk i omgivningens ögon. Jag gissar att mina klassisar och kollegor (eeh, de flesta av dem i alla fall) tyckte att jag var lika frisk som vem som helst. Och man blir ju lite som man upplevs. De perioder då jag känt mig som sjukast har jag oftast stått helt utan stöd, och fastnat i en kedja av självdestruktivitet som jag inte kunnat bryta. Då har jag känt mig sjuk, men skulle aldrig vågat lägga beslag på ordet. Jag har lagt skulden på mig själv. Det har ju inte handlat om en ondskefull sjukdom som kommit från ingenstans och överfallit mig, det har handlat om mina egna handlingar och tankar.

Sen har det självfallet funnits gånger då omgivningen gett mig etiketten ”sjuk” utan att jag velat ha den. Speciellt i samband med relationer som kraschat, då har jag också kraschat och det har inte funnits några gränser på hur långt desperationen kunde få mig att gå. Och jag skäms för hur jag har betett mig många situationer. Men jag känner också att de andra personerna som var involverade i dessa situationer gjorde det värre än vad det kunnat vara, genom att kalla mig sinnessjuk och inte vilja ha kontakt med mig. Hade vi bara kunnat prata om det hade det aldrig urartat som det gjorde. Det är självklart ändå ingen annans ansvar att jag gjorde de handlingar jag gjorde, jag bara konstaterar hur det ena ledde till det andra.

Vid de tillfällena, när jag kallats sjuk, har jag också känt mig riktigt, riktigt sjuk. Inte sjuk som i att slippa-ta-ansvar, utan som i allt-är-ditt-fel-eftersom-du-är-så-sjuk. Det är tråkigt, när folk som betytt mycket för en bestämmer sig för att kasta bort en, bara så där. Bara för att man råkar få lite… starka känsloreaktioner, typ.

Jag har ingen poäng med den här texten, utom kanske att det är komplicerat med benämningarna frisk och sjuk och att man ska tänka sig för innan man lägger de etiketterna på andra människor. Jag försöker själv att inte tänka så mycket på det där. Jag tänker mer på hur det känns för dagen, i väldigt flummiga termer. Det är så lätt att det hamnar värderingar i frisk och sjuk-orden, men vem bestämmer egentligen vad som är vad? Så klart jag är sjukförklarad, och det är ju upp till läkarna och andra experter, men visst är det bra om jag kan tänka på mig själv som frisk i den mån jag kan. (Utom var fjärde vecka dårå, då är jag ju sjuk som fan). För att inte beröva mig på allt det friska som också finns i mig, och börja tro att allt är dysfunktionellt. Samtidigt ska jag skaka av mig känslan av att jag inte är sjuk, inte har rätt att vara sjuk, och att jag borde lämna plats för dem som är sjuka på riktigt. Båda dessa ord kan kännas så jobbiga och tunga och ovälkomna när man får dem vältrade över sig.