Ajöss, tvång! Ajöss, paranoia!

Mormor instämmer i att mitt mående blivit mycket bättre den sista tiden. Utöver att ångesten verkar ha mattats av en smula, så lyser tvångstankarna med sin frånvaro! (Hoppas de inte sätter igång igen nu bara för att jag skriver det här…) Tvånget, som la sin skugga över alla mina glädjeämnen tycks faktiskt ha gått upp i rök. Nästan i alla fall, enstaka och irriterande tankar finns kvar, men det tar inte över och suddar ut allt annat på samma sätt längre. Jag kan inte berätta exakt hur mina tvång såg ut, men det fanns en del paranoida tankegångar bakom dem, och även det är borta. Jag känner mig trygg utan mina tvång och nojjor.

Jag tror att min nya medicin, sprutorna alltså, ligger bakom en stor del av detta. Det är en sån stor förändring att det inte går att förklara på annat sätt. Jag har testat massor av mediciner, antidepressiva och stämningsstabiliserande, men aldrig har jag upplevt en sån här skillnad förut. Jag hade börjat tro att det inte fanns några mediciner som bet på mig. Jag känner för att brista ut i en stor kärleksförklaring till dessa sprutor! Det är så skönt att de jobbiga knutarna i tankarna börjat lösas upp. Nu kanske man kan börja lägga sin energi på vettigare saker än tvång. Att jobba med sig själv i DBT:n, att spela och sjunga, att umgås.

Nej, nu ska jag sticka och lyssna på Annika Lantz i P1.

Nähä, man fick inte må bra tydligen!

Igår letade jag förgäves efter en avstängningsknapp på ångesten. Allt var vidrigt och själen krampade. Gamla, välbekanta känslor dök upp - ruttna, infekterade och variga saker som jag bara vill trycka bort, operera bort ur mitt liv.

Men idag är det bättre. Det var bara en tillfällig liten svacka. Inget mer.

Visning

Jag har blivit kallad till en visning av en lägenhet som jag tror att jag verkligen vill ha! Åh, vad spännande det är! Det skulle vara så gött med med ett förstahandskontrakt! När jag fick se kallelsen igår blev jag så glad att jag fick hjärtklappning som nästan gjorde ont och sen var jag helt speedad och upprymd hela dagen. Och det lustiga är att det kändes nästan som ångest, trots att jag var glad. Det är rätt intressant hur lika alla känslor är egentligen. När det kommer till känslor finns det inga nyanser direkt. Det är allt eller inget.

I vilket fall som helst, den här visningen ser jag fram emot med glädje! Det är ju inte alls säkert att jag får lägenheten, men det känns ändå stort att få komma dit och kolla.

Sagostund

Läs en saga för mig
En saga om overklighet
Ta fram din berättarröst
Stäng av nyheterna
Stäng av världen utanför

För sagorna behöver liv igen
Sagorna behöver tid och tystnad
för att krypa fram igen

Sagomåne, lys över min säng
Måla sagor i mitt rum
Läs en saga för mig
En saga med lyckligt slut

Mina två trotjänare

Jag har två konstanta följeslagare. Två envisa stalkers som aldrig riktigt lämnar mig ifred. Den ena är Huvudvärken, som jag tror man kan kalla migrän och som jag haft av och till så länge jag kan minnas och den andra är Magvärken, den vidriga, som kom in i mitt liv först när jag blev vuxen. Magvärken har blivit grundligt utredd med gastroskopi och ultraljud, det finns inga fysiska fel. Genom åren har jag gjort resor till akuten tillsammans med båda dessa monster.

Igår åkte jag hem till en kompis för att fika och kolla på Idol. Det slutade med att jag inte kunde sitta stilla för jag hade så ont i magen. Man vet inte var man ska ta vägen när Magvärken dyker upp. Jag gick in och la mig i hennes säng, reste mig, vankade runt, la mig igen, gick ut på balkongen, gick in igen, gick ut igen, och så vidare. Sen ringde jag mamma som kom och hämtade mig. Gulliga mamma!

Jag är så trött, så trött på att ha ont. Och när det onda äntligen går över, tar det ju lite tid att återhämta sig. Som just nu. Jag har inte ont längre, men jag är helt trött. Jag hittar inga ord, jag kan inte uttrycka mig. Jag skulle träffat min duettkompis och sjungit idag, men de krafterna har jag inte. Jag har inga krafter alls. Jag är tom.

Bättre

Jag har haft en galen cirkus i mitt huvud hela sommaren, men det verkar som om den flyttat ut nu. Allt känns lite bättre. Jag mår bättre. De där sprutorna kanske inte är så dumma!

Nu börjar jag plugga ryska igen, en kväll i veckan, kravlöst och trevligt. Jag är sugen på att läsa ungefär tio språk samtidigt. Jag vill lära mig alla språk! Alla som finns!

Vardagliga vedermödor

I morse skulle jag fått min injektion borta på psykstället. Jag trodde att jag hade lämnat in medicin där så att det fanns, men det gjorde det inte, så jag fick gå till apoteket för att upptäcka att de tyvärr inte hade den i lager. Den fanns bara på apoteket inne i stan. Mamma har hämtat ut den åt mig. Jag ska få sprutan tidigt i morgon istället.

Annars har jag sovit hela dagen, jag har sovit bort min stress över sprutan och min mensvärk som besvärade mig på morgonen. Mensvärk känns som om de inre organen håller på att brinna upp. Jag hade lyckats förtränga att det var dags för mens nu igen, men den kommer, vare sig man är beredd eller ej. Obönhörligt. Tack gode Gud för smärtstillande.

Igår förresten! Då fick jag ett stort kuvert från Patent och registreringsverket med beskedet att min namnbyte har blivit godkänt! Pappret var vackert och såg ut som ett diplom. Men så kostade det 800 kr också. Det var andra gången jag bytte namn, den här gången bytte jag bara tillbaka till mitt ursprungliga namn.

Jag känner mig som mig själv igen.

Mörker, täcke, gråta

Jag verkar ha fått någon sorts fobi mot att planera saker. Så fort man börjar diskutera framtida ting, och dessutom involverar MIG i dessa ting, så vill jag bara gråta. Jag vill bara släcka alla lampor, stänga alla dörrar, lägga mig under mitt täcke, krama mitt lamm och gråta, gråta, gråta. Räkna inte med mig. Räkna inte med att jag ska göra massa olika grejer. Jag vill inte, jag vill ingenting, jag vill inte vara med. Jag tycker inte det är roligt, jag vill inte vara med.

Jag satt och snackade med två kompisar som var helt inne på att vi ska resa nånstans tillsammans, vi tre. Och jag känner mig så tråkig som förstör planerna genom att inte vilja, inte orka. Men ärligt talat känner jag ingen längtan efter att resa nånstans överhuvudtaget. Det finns inga platser jag vill se. Det finns ingenting i hela världen som lockar. Utom mina släckta lampor, mitt täcke och mitt lamm.

De få utlandsresor jag gjort i mitt liv har varit rena mardrömmarna. Länder jag har brutit ihop i och längtat hem från nästan konstant under vistelsen där:
Italien
Virginia, USA
Grekland
Polen
Länder jag mått bra i:
Tyskland (körresa. Jag älskade Berlin)
Lettland (fast jag har bara varit i Riga på såna där dagskryssningar, så det räknas knappt)

Resa är livsfarligt, för man vet aldrig hur det kommer att bli och erfarenheten säger att det oftast blir helt åt helvete. Och det är så hemskt att vara i ett främmande land, beroende av och utlämnad till ett resesällskap som man bara bråkar med. Åh, det är vidrigt! Vilka vidriga små minnen som väcks till liv nu! Så nej, därför vill jag inte resa.

Sen så var jag i en närliggande kyrka nyligen och diskuterade med kantorn där om ifall jag skulle kunna låna kyrkans lokal för att spela piano och sjunga. Jag har ju tillgång till en annan kyrkolokal, men den ligger längre bort, man måste byta buss, så jag tänkte att det skulle vara himla smidigt att öva i denna kyrka som ligger nästan inom gångavstånd. Kantorn tyckte att det verkade helt ok, och hon nämnde också att jag kanske skulle kunna vara med och sjunga i nån julgrunka i kyrkan senare i år. Och jag vet inte, det känns bara så jobbigt, det känns som en tyngd som läggs på mina axlar trots att det handlar om en obetydlig grej. Jag inser att det vore schysst att medverka i olika saker som tack för att man får låna lokalen, och det är ju inte själva sjungandet som känns jobbigt, men det här sociala runt i kring. Träffa en massa nytt folk. Jag orkar det inte, vill det inte, vill ha mörkret och täcket och vill att väckarklockan aldrig ska ringa.

Mitt lamm.

En underbar dag!

Idag har jag haft en underbar, vanlig dag! Jag har varit i stan med min syster, vi har fikat flera gånger, shoppat kinesiskt te, lyssnat på en trubadur och gått på museum. Väldigt spontant allting.

Nu sitter jag och lyssnar på Regina Spektors nya skiva.

Tankar idag

Jag pratade lite granna med Yvette häromdagen kring det här med att ha en blogg när man inte alltid mår helt hundra psykiskt. Att det är lite utav en balansgång ibland. Det finns mycket jag inte kan skriva, för det skulle inte kännas ok att kasta ut något som kanske kan skada dem som tar emot det. Men jag tycker jag att jag nästan har hittat ett sätt att skriva om mina demoner. Ett sätt som är ganska abstrakt, jag försöker hitta ord som beskriver mina känslor medan jag utelämnar de konkreta detaljerna. Nej, min blogg ger inte ett fullkomlig bild av mitt liv eller mina problem. Ibland blir jag lite less på mig själv. Som sitter här och försöker skriva lite poetiskt om saker som bara är vidriga, som det inte finns en uns poesi i.

Det har hänt några gånger att jag ramlat in på bloggar fulla med destruktiva texter och foton av nyskurna köttsår, uppräkningar av överdoser. Och det påverkar mig mycket mer än jag önskar att det skulle göra. Det är triggande, och inte lindrande. Det är svårt att hålla sig oberörd, det är svårt att hålla sig hel.

Det skulle vara himla lätt för mig att svänga ihop något liknande, något åt det hållet. Ibland, ofta, vill man bara visa upp sin smärta för hela världen i hopp om att bli sedd, hjälpt. Räddad. Man vill berätta hur jävla jobbigt allting är genom att slänga fram en massa tunga fakta.

Men jag tycker det är jätteviktigt att ingen ska kunna må dåligt av min blogg. Fast det kan jag ju inte styra över alls. Egentligen tror jag att allt det här handlar om att jag inte ska må dåligt över allt det här jag skriver på Internet. Ja, det är jättelätt att häva ur sig all sin galla, det har mina hemliga dagböcker fått sin beskärda del av genom åren, minst sagt. Men här i min blogg, här kan jag inte bara skriva av mig helt ohämmat eftersom andra kommer att läsa det jag skriver. Därför skärper jag mig. Därför letar jag liknelser för det som händer mig. Jag tvingar mig att bli mer konstruktiv och därför mår jag faktiskt lite bättre av det jag skriver här. Det låter kanske pretentiöst. Men det är för min egen skull.

Ingenting

Jag gick en promenad idag som borde varit en riktigt känslosam tur tillsammans med minnena. Jag hade vägarna förbi och promenerade förbi skolan jag gick mellan ettan och trean. På håll såg jag även skolan jag gick i som större barn, upp till sexan. Denna plats har jag undvikt med fasa, när jag pluggade på Komvux för några år sen tyckte jag det var obehagligt bara att ta bussen som passerade den på håll. Men. Jag blev inte ledsen, jag blev inte sentimental, jag kände ingenting. Tanken på att jag sprang runt där som barn är ju lite överväldigande bara för det är så sjukt länge sedan, men det känns inte. Det känns ingenting längre.

Ångesten har varit här och vänt...

..och nu mår jag bra igen! Ska gå och lägga mig så småningom. Men jag ska vara vaken ett tag till eftersom ångesten stal lite av min tid. Den tiden stjäl jag nu tillbaka från sömnen! Sömnen behöver inte så mycket. I morgon ska jag äta en massa god mat, först sushibuffé till lunch i sällskap med Yvette och sen ska min syster Anna laga lyxiga trerätters till middag.

Dessutom har jag denna vecka haft all anledning att glädja mig, eftersom det löst sig med Försäkringskassan, och min sjukskrivning har blivit godkänd! Det är en stor lättnad, även om det inte lyckats sudda ut vilddjursångesten, men det verkar inte finnas något på denna jord som lyckas med det.

Nu ska jag tänka på sång och musik.

Styckmördad

Det känns som om jag blivit känslomässigt styckmördad.

Det är på grund av detta jag aldrig ska ha barn. Det vore inte rätt att utsätta ett barn för det här.

Nu funderar jag på vad jag ska göra för vettigt med mitt liv, och samtidigt stå ut. Gå med i en sekt kanske. Bara för att stå ut.

Bort från Stockholm

Jag tycker inte om Stockholm. Jag vill inte bo i Stockholm. Jag har alltid bott i Stockholm. Jag måste härifrån. Häromnatten (eller, who I am kidding, häromdagen var det ju snarare) så drömde jag att jag var i Örebro och skulle tvingas därifrån, tillbaka till Stockholm. Jag grät och ville stanna kvar. Som ett litet barn.

Stockholm är fullt av dåliga, jobbiga minnen som man vill skaka av sig men som envisa klibbar sig fast. Stockholm är fullt av missförstånd, intriger, självdestruktivitet, ensam väntan och hjärtesorg. Det är inte hälsosamt att vara här.

Men jag har svårt att skapa konkreta planer för var jag skulle bygga upp ett nytt liv. Jag kan ju inga andra ställen. Örebro, det känns som ett alternativ. Det är i alla fall trevligare att promenera genom stan där än vad det är här. Och Musikhögskolan är fin.

Jag fantiserade nyss om sticka till Tallinn, där jag har en kompis. Alltså flytta till Tallinn. Bo där jämt. Sen vaknade mitt förnuft till liv och sa mig att risken att allt skulle åt helvete är alldeles för stor. Men det känns fortfarande lockande. Bara lämna allt.

Jag vill ha ett nytt liv, och jag vill att det nya livet ska börja nu.

Jag vill bli räddad nu tack

God kväll! Det har varit en dag i humörsvängningarnas tecken. Humörsvängningar från helvetet. Det är nästan fascinerande hur det kan svänga så fort. I förmiddags var allting fint. Jag kände hur en massa spärrar började försvinna, saker jag vill göra men tänkt att jag inte klarar bara för att jag misslyckats tidigare började kännas realistiska igen. En massa nya planer sattes i rullning. Och jag tänkte, att nu börjar det verkligen hända saker med mitt mående, nu börjar jag bli bra. Nu jävlar.

Och sen plötsligt flammade ångesten upp som aldrig förr. Det börjar med något litet, obetydligt, som borde rinna av en på en sekund, men denna lilla grej triggar igång en kedja av känslor. Som dominobrickor faller de, och det går inte att stoppa, det går inte att lindra. Man vill ur sitt eget skinn. Man vill skrika rakt ut. Man vill slå någon. Det är så obehagliga saker, det här. Det finns inga ord för detta.

Jag tycker det börjar bli jobbigt nu. Det känns lite bättre för tillfället, men vad i helvete liksom. Mitt känsloliv är ett monster. Det är ohållbart.

Sömnhelvete

God morgon! Jag har inte sovit en blund i natt. Jag önskar jag kunde säga att jag varit ute och festat och haft en massa trevliga upplevelser och kommit hem nyss. Men nej. Jag har varit hemma hela natten och spenderat tiden med att vanka fram och tillbaka. Utan att överdriva kan jag nog säga att det varit en ganska vidrig natt. Jag är så glad att den är över. Morgonen är så vacker. Tycker ni inte det? Jag hatar den sega sömnlösheten samtidigt som jag absolut inte vill sova. Jag är trött på att vakna upp hårt fasthållen av mardrömmarna, vars grepp tar en halv dag att skaka av sig. Därför vill jag inte sova. Men jag borde, jag måste.

Jag hoppas verkligen inte att sömnlösheten ska sätta i gång på allvar igen. Jag vet hur man blir av att inte sova. Man blir en zombie, man blir tom, man kan inte göra någonting. Och jag har så mycket jag vill göra. Jag ska ju sjunga, jag ska ju skriva musik.

Det här bådar inte gott.

Nu ska jag antingen lägga mig och se om det går att vila en stund, eller så ska jag koka kaffe. Jag har inte bestämt mig. Men det lutar åt kaffet.

Mina sånger vill ut i världen!

Nu har jag börjat kolla på True Blood, för att fylla hålrummet efter Being Human. Och för att Yvette rekommenderat det. Jag har inte blivit så där överdrivet engagerad ännu. Hjärtat slår inga dubbla slag. Men det är underhållande och jag ser potentialen till en ny besatthet.

Jag har tänkt mycket på att jag vill spela in mina låtar. Helst skulle jag vilja spela in dem på Steinwayflygeln som står i kyrksalen i kyrkan där jag brukar sjunga. Det är ett fantastiskt instrument. Det behöver stämmas lite, men det gör liksom ingenting.

En gång för längesedan, bortåt tio år sedan gissar jag, så skickade jag faktiskt en skiva (eller om det var ett kassettband till och med, detta var i forntiden) med min egen musik till ett skivbolag, minns inte vilket. Det känns lite pinsamt när jag tänker på det. Inte så mycket på grund av själva låtarna, men det lilla brevet jag bifogade. För vet ni vad jag skrev där? ”Jag förstår verkligen att ni tycker det här är JÄTTEDÅLIGT, men det vore roligt om ni orkade lyssna på det ändå”! Sweet Jesus, hur tänkte jag där? Idag har jag lärt mig mer om livet. Jag har lärt mig att man inte ska skylta med sitt dåliga självförtroende. Speciellt inte i ansökningar och liknande. Jag tror inte man vinner på det.

Tvångstankarna, the neverending story

Som alltid när ångesten blir lite mildare och jag börjar intressera mig för saker i livet igen, så blommar tvångstankarna upp. It never ends. Det är som om hjärnan håller på att förstöra sig själv.

Jag undrar om tvånget handlar om att jag i grund och botten tror att världen och människorna är onda. Att man vill mig illa. Att jag försöker skydda mig med tvångstankarna, de är en sköld mot omvärlden och alla som vill förstöra. Men det blir ju helt fel, för är det något jag skulle vilja skyddas från just nu så är det ju just tvånget.

Galet jobbigt, faktiskt! Men sånt är det, livet! Och nu känner jag mig ändå ganska hoppfull plötsligt. Det kanske är vädret som gör det, det stormar och regnar ganska duktigt här. Jag gillar hösten.

Som en ny människa!

Man blir verkligen en ny människa av att duscha, borsta håret och sminka sig! Ibland räcker det med det enkla för att allt ska kännas lite bättre!

Ikväll ska jag bli bjuden på morotsbiffar och potatis av min syster. Det är trevligt att ha en syster som är bra på att laga mat! Och så ska jag spela lite piano. Igår pratade de på P1 om hur svårt det är för folk att bli av med sina pianon, ingen vill ha dem knappt ens om de skänker bort dem. Det är sorgligt. Jag förstår att man inte har plats, det har jag inte själv heller, men det är ändå sorgligt. Om jag bara kunde skulle jag ta hand om alla oönskade pianon! Jag kanske kunde samla dem i en kyrka nånstans, det måste finnas övergivna kyrkor nu när allt fler lämnar kristendomen tänker jag. Och så skulle jag vilja ha en inspelningsstudio i anslutning till min pianosamling, ja, jag är rik också i den här fantasin! Och gift med en pianostämmare.