Ingenting

Jag gick en promenad idag som borde varit en riktigt känslosam tur tillsammans med minnena. Jag hade vägarna förbi och promenerade förbi skolan jag gick mellan ettan och trean. På håll såg jag även skolan jag gick i som större barn, upp till sexan. Denna plats har jag undvikt med fasa, när jag pluggade på Komvux för några år sen tyckte jag det var obehagligt bara att ta bussen som passerade den på håll. Men. Jag blev inte ledsen, jag blev inte sentimental, jag kände ingenting. Tanken på att jag sprang runt där som barn är ju lite överväldigande bara för det är så sjukt länge sedan, men det känns inte. Det känns ingenting längre.