Jag pratade lite granna med Yvette häromdagen kring det här med att ha en blogg när man inte alltid mår helt hundra psykiskt. Att det är lite utav en balansgång ibland. Det finns mycket jag inte kan skriva, för det skulle inte kännas ok att kasta ut något som kanske kan skada dem som tar emot det. Men jag tycker jag att jag nästan har hittat ett sätt att skriva om mina demoner. Ett sätt som är ganska abstrakt, jag försöker hitta ord som beskriver mina känslor medan jag utelämnar de konkreta detaljerna. Nej, min blogg ger inte ett fullkomlig bild av mitt liv eller mina problem. Ibland blir jag lite less på mig själv. Som sitter här och försöker skriva lite poetiskt om saker som bara är vidriga, som det inte finns en uns poesi i.
Det har hänt några gånger att jag ramlat in på bloggar fulla med destruktiva texter och foton av nyskurna köttsår, uppräkningar av överdoser. Och det påverkar mig mycket mer än jag önskar att det skulle göra. Det är triggande, och inte lindrande. Det är svårt att hålla sig oberörd, det är svårt att hålla sig hel.
Det skulle vara himla lätt för mig att svänga ihop något liknande, något åt det hållet. Ibland, ofta, vill man bara visa upp sin smärta för hela världen i hopp om att bli sedd, hjälpt. Räddad. Man vill berätta hur jävla jobbigt allting är genom att slänga fram en massa tunga fakta.
Men jag tycker det är jätteviktigt att ingen ska kunna må dåligt av min blogg. Fast det kan jag ju inte styra över alls. Egentligen tror jag att allt det här handlar om att jag inte ska må dåligt över allt det här jag skriver på Internet. Ja, det är jättelätt att häva ur sig all sin galla, det har mina hemliga dagböcker fått sin beskärda del av genom åren, minst sagt. Men här i min blogg, här kan jag inte bara skriva av mig helt ohämmat eftersom andra kommer att läsa det jag skriver. Därför skärper jag mig. Därför letar jag liknelser för det som händer mig. Jag tvingar mig att bli mer konstruktiv och därför mår jag faktiskt lite bättre av det jag skriver här. Det låter kanske pretentiöst. Men det är för min egen skull.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
tja det här har du säkert redan sagt,
men jag skulle behöva ev. diagnoser du har till diagnossidan. Kolla gärna in bloggen..
Kram kram! Psykos
Håller med, det är väl ett skäl jag har min blog låst så att endast dom jag har som vänner kan läsa.
Det fanns en tid då jag nästan letade efter bloggar och sidor som triggade mig men nu försöker jag hålla mig långt borta. Jag är inte lika känslig längre men mår fortfarande inte bra av att se vissa saker. Antar att det alltid kommer finnas där.
Jag är glad att du har Yvette att prata med. Det är inte så lätt för mig att prata om sånt i detalj, Andreas är väl den första jag känner mig trygg med på länge. Jag förlorade många vänner när jag mådde som värst för att jag var helt ärligt riktigt hemsk att vara med och efter det har det blivit det blivit lite som en fobi. Jag är rädd att folk tröttnar på mig om jag visar mig sårbar. Dumt och jag jobbar på det men så är det.
Det här blev långt. Förlåt!
Nest - jag gillar långa kommenterar!
Jag har också gjort det där, att jag själv söker upp triggande sidor eller andra saker jag vet att jag kommer må dåligt av. Det är väl ett del av det här självdestruktiva antar jag. Ett riktigt gift är vad det är.
Skicka en kommentar