Mörker, täcke, gråta

Jag verkar ha fått någon sorts fobi mot att planera saker. Så fort man börjar diskutera framtida ting, och dessutom involverar MIG i dessa ting, så vill jag bara gråta. Jag vill bara släcka alla lampor, stänga alla dörrar, lägga mig under mitt täcke, krama mitt lamm och gråta, gråta, gråta. Räkna inte med mig. Räkna inte med att jag ska göra massa olika grejer. Jag vill inte, jag vill ingenting, jag vill inte vara med. Jag tycker inte det är roligt, jag vill inte vara med.

Jag satt och snackade med två kompisar som var helt inne på att vi ska resa nånstans tillsammans, vi tre. Och jag känner mig så tråkig som förstör planerna genom att inte vilja, inte orka. Men ärligt talat känner jag ingen längtan efter att resa nånstans överhuvudtaget. Det finns inga platser jag vill se. Det finns ingenting i hela världen som lockar. Utom mina släckta lampor, mitt täcke och mitt lamm.

De få utlandsresor jag gjort i mitt liv har varit rena mardrömmarna. Länder jag har brutit ihop i och längtat hem från nästan konstant under vistelsen där:
Italien
Virginia, USA
Grekland
Polen
Länder jag mått bra i:
Tyskland (körresa. Jag älskade Berlin)
Lettland (fast jag har bara varit i Riga på såna där dagskryssningar, så det räknas knappt)

Resa är livsfarligt, för man vet aldrig hur det kommer att bli och erfarenheten säger att det oftast blir helt åt helvete. Och det är så hemskt att vara i ett främmande land, beroende av och utlämnad till ett resesällskap som man bara bråkar med. Åh, det är vidrigt! Vilka vidriga små minnen som väcks till liv nu! Så nej, därför vill jag inte resa.

Sen så var jag i en närliggande kyrka nyligen och diskuterade med kantorn där om ifall jag skulle kunna låna kyrkans lokal för att spela piano och sjunga. Jag har ju tillgång till en annan kyrkolokal, men den ligger längre bort, man måste byta buss, så jag tänkte att det skulle vara himla smidigt att öva i denna kyrka som ligger nästan inom gångavstånd. Kantorn tyckte att det verkade helt ok, och hon nämnde också att jag kanske skulle kunna vara med och sjunga i nån julgrunka i kyrkan senare i år. Och jag vet inte, det känns bara så jobbigt, det känns som en tyngd som läggs på mina axlar trots att det handlar om en obetydlig grej. Jag inser att det vore schysst att medverka i olika saker som tack för att man får låna lokalen, och det är ju inte själva sjungandet som känns jobbigt, men det här sociala runt i kring. Träffa en massa nytt folk. Jag orkar det inte, vill det inte, vill ha mörkret och täcket och vill att väckarklockan aldrig ska ringa.

Mitt lamm.