Mormor instämmer i att mitt mående blivit mycket bättre den sista tiden. Utöver att ångesten verkar ha mattats av en smula, så lyser tvångstankarna med sin frånvaro! (Hoppas de inte sätter igång igen nu bara för att jag skriver det här…) Tvånget, som la sin skugga över alla mina glädjeämnen tycks faktiskt ha gått upp i rök. Nästan i alla fall, enstaka och irriterande tankar finns kvar, men det tar inte över och suddar ut allt annat på samma sätt längre. Jag kan inte berätta exakt hur mina tvång såg ut, men det fanns en del paranoida tankegångar bakom dem, och även det är borta. Jag känner mig trygg utan mina tvång och nojjor.
Jag tror att min nya medicin, sprutorna alltså, ligger bakom en stor del av detta. Det är en sån stor förändring att det inte går att förklara på annat sätt. Jag har testat massor av mediciner, antidepressiva och stämningsstabiliserande, men aldrig har jag upplevt en sån här skillnad förut. Jag hade börjat tro att det inte fanns några mediciner som bet på mig. Jag känner för att brista ut i en stor kärleksförklaring till dessa sprutor! Det är så skönt att de jobbiga knutarna i tankarna börjat lösas upp. Nu kanske man kan börja lägga sin energi på vettigare saker än tvång. Att jobba med sig själv i DBT:n, att spela och sjunga, att umgås.
Nej, nu ska jag sticka och lyssna på Annika Lantz i P1.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag fastnade för din mormor jag... :) Vad skönt det måste vara att ha en sån att bolla med!
Låter ju positivt om medicinerna hjälper dig så att du kan lägga energin på DBT, precis som du säger.
Min mormor är fantastiskt bra! Hon är min klippa! :-)
Ja! Och jag hoppas det fortsätter kännas så här bra. Det är först nu, när tvångsbeteendena nästan är borta, som jag känner att jag orkar engagera mig i DBT:n helhjärtat. Det känns som att man måste må någorlunda bra för att orka med terapi.
Skicka en kommentar