Usch och fy, jag står verkligen inte ut med de här stönljuden och skräckfilmsaktiga vrålen som vissa håller på med. Står inte ut. Kan inte leva så här. Men vad ska jag göra? Återigen har jag tvingats ut ur lägenheten för att det helt enkelt inte gick att vistas där. Det finns inga öronproppar som hjälper. Inte ens Calmor. Att hålla för öronen riktigt hårt fungerar, men så orkar man ju inte sitta i flera timmar.
Jag vill gråta tills huvudet sprängs. Tills hjärtat spricker. Jag vill gråta tills jag torkar ut. Jag vill gråta ut alla knivar som skär i mitt inre. Jag vill spy ut allt äckel jag känner. Det går inte att vara konstruktiv längre, jag är beredd att bekämpa ångesten med alla medel som står till buds. Även destruktiva medel. Jag måste ju. Självmedicinering. Fast jag vet ju alltför väl att det destruktiva bara lindrar för ett ögonblick och sen mår man ännu sämre. Det är sååå inte värt det. Eller är det det?
Jag kan ju ringa min psykolog. Den möjligheten finns. Men jag vet inte. Prata i telefon är rätt svårt. Och jag vill ogärna blotta min patetiska, löjliga svaghet för någon.
Jag borde ha aborterats.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är INTE dig det är fel på fina, det är självklart att det är jobbigt att ha det som du har det men den sista meningen du skrev fick mig att bli både ledsen och förbannad för din skull, du SKA finnas och du har fötts av en mening!!
Kom igen nu, du kommer att klara detta, fortsätt söka lägenhet, efter ett eget hem och vill du ha hjälp med något vad det än gäller, eller bara en plats att sova på så ring eller kom hit. Du måste förstå hur mycket just du är värd och attd u klarar mer än du tror!
Kramar Mia
Skicka en kommentar