Usch, en sån dag jag har haft! Igår kväll tog min rumsgranne ett bad. Hon låg i badkaret och stönade, skrek och pratade med sig själv. Jag försökte stå ut på olika sätt. Stängde in mig i vardagsrummet och vred upp volymen på tv:n, vilket visserligen inte lyckades stänga ute hennes ljud men som i alla fall gav mig något annat att fokusera på för en stund. Men till slut ville jag verkligen bara sova. Och så ville jag in i badrummet för att utföra mina kvällsritualer, men det gick ju inte så länge det var ockuperat.
Jag ville slå på dörren och skrika åt henne att vara tyst, men vågade inte eftersom alla präntat in i mig att man inte kan hjälpa att man har tics. Och det kan man ju inte. Jag har själv haft tics och har fortfarande ibland, så jag borde ju vara förstående, men jag orkar inte förstå. Jag är oförstående och intolerant. Det känns som om hon vill tortera mig. Det känns respektlöst! Jag är kallhjärtad. Ond. Jag vågade inte säga till, men jag gick runt i lägenheten och slog i dörrar och hoppades att mitt budskap skulle nå fram. Det gjorde det så klart inte.
När klockan blev tolv på natten och oväsendet inte avtagit det minsta var jag tvungen att gå, att lämna lägenheten. Egentligen är jag rädd för att gå i de här kvarteren sent om kvällarna, men att stanna i tortyrkammaren gick inte. Jag får väl bli våldtagen då, tänkte jag och tog med mig min väska och en kasse med mina viktigaste ägodelar och gick ut. Det blev jag som väl var inte. Jag visste först inte vart jag skulle gå, men så tog jag bussen hem till mormor och väckte henne. Hos mormor hittade jag mina gamla sömntabletter, och jag tog två stycken för att bli lite lugnare och få sova. Nästa morgon vaknade jag runt tio, sjukt trött och totalt uttorkad i munnen. Jag har varit hes och haft ont i halsen hela dagen, antagligen till följd av muntorrheten. Aldrig mer sömnisar!
Har ringt kontaktpersonen för det här boendet också och berättat om situationen. Ohållbar är den. Situationen. Idag köpte jag öronproppar av vax av märket Calmor och de sitter på plats i öronen just nu. Utöver susandet och ljudet av mina hjärtslag, så kunde jag höra det där stönandet för en stund sen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men usch och fy :/ Sånt där tär verkligen.. Fick du någon hjälp av kontaktpersonen?
Vilken tur att du har din mormor. Hon verkar vara härlig. Tråkigt att du ska ha det så jobbigt i lägenheten. Styrkekram!
Hanna:
Ja, det är rätt fruktansvärt faktiskt. Nja, kontaktpersonen sa att det är förbjudet att bada efter klockan tio och att det ska vara tyst om nätterna. Såna är reglerna. Jag känner mig dock inte särskilt hoppfull, det verkar inte bli bättre. Usch. :-(
Anonym:
Ja det är en himla tur att jag har henne, jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig annars. Vart skulle jag gått? Bara en sån sak. Tyvärr kan jag av olika skäl inte bo hos mormor, annars skulle jag ju göra det igen. Det här går ju inte bra alls. Kram, tack för din kommentar!
Skicka en kommentar