Rakt in i mitt hjärta

Jag vet inte vilken typ av ångest är värst. Den ordlösa eller den som kryllar av ord. Den ordlösa kommer från mörkret jag bär inom mig, den är en äckelklump som dunkar i min kropp, den är skam som flyter i mina ådror. Allt i mig pirrar av ångest och jag blir paralyserad, jag vill vara våldsam. Slå sönder saker, slå sönder mig. Jag vet inte varför jag mår dåligt.

Sen har vi den andra typen av ångest, den som svämmar över av ord, av tvångsmässigt ältande, av anklagelser som aldrig tar slut, av obarmhärtiga självmordstankar som trycker upp mig mot väggen. Inuti är det fruset och iskallt. Den här ångesten - eller vad man ska kalla denna känsla, det är väl inte klockren ångest egentligen utan snarare grubblande som går överstyr - är trots allt ganska lätt att lindra. Oftast löses den upp om jag bara kan låta tårarna komma. Problemet är att alla dessa ord motarbetar gråten. Och ibland känns det som om tårar betyder svaghet. Fastän det inte alls är så. Det kan likaväl betyda styrka. Om det nu betyder något alls.

Dessa två olika versioner av ångest förekommer även i kombination med varandra. Då är det riktigt kaos.

Idag var jag tom och frusen när jag satt på tunnelbanan. Det är så många saker som gjort mig ledsen den senaste tiden. Humöret har varit ovanligt svängigt och dessa tvära känslohopp gör mig så trött, så utmattad. Jag satt där och allt var meningslöst, det fanns inte ens någon oro kvar, allt var bara hopplöst. Inget spelade någon roll längre.

Så kom jag fram till S:t Eriksplan och ställde mig på busshållplatsen. Och över gatan gick en liten whippet. En smal hund med stora ögon. Och då löstes jag upp i tårar, gråten vällde fram och allt blev sårigt, allt värkte för att jag blev påmind om vart jag vill. Jag vill ju ha en hund. Jag vill ha ett fungerande liv. Jag vill ha det nu. Och det har jag inte.

Drömmen jag lever för

Min vän R har sjungit så vackert i kyrkan att tanterna blivit alldeles till sig av förtjusning, och denna skara fans har ordnat en studioinspelning så att de ska kunna njuta av hans sång på skiva, närhelst de vill. Så himla roligt! R är så duktig! Det här är bara början.

Själv har jag skjutit upp mitt eget lilla inspelningsprojekt väääldigt länge nu. Det är så blottande att visa sina egna låtar för någon. Mina ärliga, fåniga och nakna känslor.

Jag vill göra det här. Jag kan inte fortsätta gå runt och vänta på att jag en dag ska känna mig redo. På ett sätt kommer jag nog aldrig vara redo, samtidigt som jag någonstans har varit redo i många år. Jag kan inte bli mer redo! Nu behöver jag bara skicka iväg ett litet sms. Jag längtar ju så.

Önskar bara att min röst var i bättre skick, men den enda lösningen på det lilla delikata problemet är ju att sjunga, sjunga, sjunga.

Nästa gång jag och R träffas så ska vi utbyta skivor. Jag ska få hans samling med personliga tolkningar av tanternas favoritlåtar och han ska få mina tonsatta dagboksanteckningar. Åååh, I can't wait!

Nu har jag shoppat igen!

Och utöver dessa fina grejer köpte jag en söt klänning på HM för bara 50 kr, men den ligger hemma hos mormor för närvarande för att hon ska sy in den åt mig.

SÖT MAN ÄR!

Synd bara att man drar tillbaka öronen så där... man blev nog lite spänd när man förstod att man blev fotad. Hur som helst, gullig är man!

Pianot

Ibland hittar jag lugnet. När jag försvinner in i en bok. Och ibland hittar jag både lugnet och lyckan. Det är när jag sitter vid pianot. Min hjärna krigar mot mig och hittar på diverse knasigheter, men jag vill inte låta nojorna förstöra mig och mitt lugn, så jag försöker stå emot. Försöker se nojorna för det de är. Försöker fokusera på det fina, det helande, det stimulerande. Pianot. Pianot dödar nojorna och tröstar hjärtat.

Jag har fått det, det är mitt nu. Det var mina föräldrars förut. Det står fortfarande hos dem, men den mytomspunna dag då jag får min egen lägenhet ska pianot forslas dit.

Måste man ta ner adventsstjärnan?

För nära

Det känns inte ok. För första gången. Det har lämnat en besk eftersmak. Jag har blottat mig för mycket. Tidigare har det alltid varit helande för mig att kunna berätta med skrivna ord om det som varit hemligt. När det ju är så svårt att prata.

Men så här ska det inte kännas. Om jag fortsätter blogga kommer det nog bli om ytliga, lättsamma saker från och med nu. Om jag kan.

Vett och etikett

Alltså fy vad det är motbjudande med gubbar som går omkring och harklar sig och hostar upp slembollar. Jag mötte en sådan alldeles nyss när jag promenerade hem från den kurs jag går på. Boendestödjaren jag hade förut höll också på så där. När vi var ute och gick fräste han ur sig flera äckliga slembollar, detta var en stor anledning till att jag avsade mig kontakten med honom. Nu är jag dömande men shit vad vidrigt det är.

Mitt rum ska målas om. Jag vill ha rosa väggar, och häromdan fick jag ett gäng färgprover att välja och vraka mellan och nu är jag klar med mitt val. Tre väggar ska ha en lite mörkare rosa och den fjärde ska vara ljusare. Hoppas det blir bra. Jag är tydligen en "överliggare" som troligtvis inte kommer få någon egen lägenhet på länge, så man får väl göra det bästa av situationen och göra ett hem av det här så gott det går. Jobbigt bara med den ständiga stressen över att någon ny när som helst kan komma och flytta in i det tomma rummet.

Stressen

Alltså vilken jäkla virrhöna jag är! Idag har jag ägnat mig åt att stressa och jaga upp mig, helt i onödan. Det började egentligen redan igår med att min telefon inte kunde skicka sms. Det kunde den inte idag heller. Stressande, eftersom jag hellre kommunicerar via sms än att ringa, men ändå hanterbart. Sen idag skulle jag ladda telefonen och laddaren passade inte! Den gick inte in! Jag insåg att jag måste råkat ta med mig min väns mobilladdare när jag reste hem från Söderhamn i söndags, och lämnat min egen. Det kändes som den enda rimliga förklaringen. Jag meddelade honom detta och han blev givetvis inte så glad. Nu var jag jättestressad, uppvarvad och förtvivlad och jag lovade att skicka laddaren i ett vadderat kuvert i morgon bitti. Jag förbannade min klantighet och gick inte till kören eftersom oron var så vild. Min egen mobil ville jag kasta i ån i ren frustration, men avstod lyckligtvis från detta. Sen kom det ett sms till min mormors tegelstensmobil som jag lånar nu när min är död, och det var min vän som skrev att hans laddare var hemma hos honom precis som den skulle vara. Och då hittade jag min egen som låg dold i en klädhög. Den där andra laddaren, den som inte passade, den måste höra till min förra mobil eller något... ÅH VAD JAG SKÄMS. Här har jag rivit upp himmel och jord liksom.

Inte nog med detta förresten. Det finns fog för de farhågor jag drog upp i det förra inlägget gällande min (o)förmåga att sköta ekonomin, visade det sig idag! Usch. Dags att skaffa sig en god man...

Så missförstådd. Så många gånger.

Jag överväger att överlåta min ekonomi till en god man. Inga katastrofer har inträffat, men jag har lätt att glömma bort viktiga ting och svårt att ta tag i saker som måste göras, och det är lite oroande faktiskt.

Det känns skönt i alla fall att min fasad slutligen rämnat och att vården samt socialpsykiatrin fått upp ögonen för mig och mina behov. Jag kan inte längre ens ge sken av att vara välfungerande. Och jag måste inte.

Egentligen vet jag inte hur mycket hjälp jag behöver. Jag har en känsla av att allt skulle gå bättre - alla dessa vardagliga och praktiska saker som lamslår mig - om jag hade ett eget hem. Jag tror att jag är en person som behöver ordning och reda för att må bra. Och med tanke på att hela mitt liv bestått av kaos och ändrade planer är det inte förvånande alls att det blivit ångest och hemskheter och borderline av alltihopa. Jag har aldrig haft möjligheten att skapa mina egna rutiner och regler. Om jag hade mitt eget, om jag fick sköta mitt eget, då skulle inte ångesten och förvirringen ta lika stor plats. Föreställer jag mig. Men jag vet ju inte, och jag orkar ärligt talat inte ens snudda vid tanken på lägenhetsletandet längre, den där stressen och ovissheten och väntandet förstör mig. För att inte tala om problemet att ta sig till visningar överhuvudtaget. Den gångna veckan gick jag vilse två gånger.

Min nya diagnos, den gör mitt liv lättare och jag är verkligen ändlöst tacksam över den, över utredningen och över att allt gick så fort. När jag tänker på det, säger namnet inom mig, fylls jag av såväl förvirring och tvivel som triumferande lättnad och sist men inte minst en vild, helt enormt stor sorg. Varför var det ingen som såg? Mina lärare, min skolsköterska, all denna vårdpersonal som jag fick träffa med anledning av min tystlåtenhet och min huvudvärk.

Jag har inte velat namnge diagnosen här. Det har känts alltför skört. Jag vet ju inte vad jag känner. Det här är något helt annat än borderline. Det känns, lite förenklat, som om borderline är det jag gör och det här nya är det jag är. Det här är inget som kommer att gå över. Det bara är. En gång påtagligt, idag ganska dolt. Men nu ska jag tillåta mig att vara den jag är på ett annat sätt än vad jag gjort. Det här är ok, jag är ok som jag är. Sluta skämmas. Jag tror det kan vara botemedlet till en del av min ångest.

Diagnosen är fortfarande rykande färsk, men nu har jag vant mig vid att prata om den utan att det känns alldeles rörigt. Med myndighetspersoner, främst, och med min syster. Jag översköljs fortfarande av sorg och bitterhet när jag tänker tillbaka på alla dessa år, år som helt ärligt har varit helvetiska. Det knyter sig i bröstkorgen när jag träffar personer som i väldigt ung ålder gått igenom det som jag går igenom nu. Som haft helt andra förutsättningar.

Men - jag har fått en chans nu, vissa får aldrig någon chans. Sådant är livet. Nyckfyllt och orättvist. Jag gör mitt bästa för att blicka framåt och inte fastna i ältande kring hur livet kunde ha gestaltat sig om jag blivit diagnostiserad tio eller tjugo år tidigare. För så här är livet. Och så här ligger det till. Jag har Aspergers syndrom. Jag var helt oförberedd på den vetskapen, helt oförberedd på hur detta skulle sätta min värld i gungning.

Diagnosen har förändrat mitt liv, och snart kommer ytterligare en sak som har potential att bli livsförändrande att ske - min individuella terapi ska gå in i "fas två". I fas två berättar patienten om sina mest plågsamma minnen. De minnen som är inkapslade och avskurna från andra minnen eftersom de är så vidriga. Jag ska gå rakt in i källan till mina hemskaste mardrömmar. Jag ska berätta om dessa händelser, som hemsöker mig så, som om jag befann mig mitt i dem på nytt. Som om det sker nu. Om och om igen. Och detta ska jag spela in och lyssna på hemma, lyssna lyssna lyssna tills minnena är oskadliggjorda. Förhoppningen är att denna exponering ska leda till att jag kan acceptera det som har skett, att jag inte längre är försvarslös gentemot minnena, att de förlorar sin makt över mig.

Jag är rädd och nervös och har nästan ångest över detta. Vi ska öppna Pandoras ask och jag ska dyka rakt ner i den, och jag är rädd att det ska ta död på mig. Men psykologen är ju där och vägleder mig. Något sånt här skulle jag aldrig ens överväga att ge mig in i tillsammans med någon annan än just henne. Medan detta pågår kommer sessionerna att vara längre än vanligt, så att man hinner återhämta sig. Och jag har ju redan varit med om de här sakerna. Då ska jag väl klara det en gång till.

Schlagerhelg

Jaaa, jag fick bilskjuts till Handen i förrgår, tog pendeln och kom till Centralen i god tid! Och lyckades alltså ta mig till Söderhamn, trots den onda snöstormen! Har haft en rolig och fin helg, med massa god mat och prat och till och med några glas vin, det enda tråkiga med den här helgen var att den tog slut så fort. Jag är glad att jag börjat må bättre och att jag kan njuta av livets glädjeämnen, dessutom är jag ett trevligare sällskap när jag mår bra! Win-win!

Nu är jag tillbaka i den pissluktande lägenheten... Närå, inne i lägenheten luktar det faktiskt gott, men ute i trapphuset samt i hissen stinker det tråkigt nog piss. USCH!

Jag har länge funderat på att köpa hörselskydd, såna som byggnadsarbetare har, och nu under hemresan på bussen bestämde jag mig för att göra slag i saken snarast. Jag är SÅ ljudkänslig! Det är olika från tillfälle till tillfälle, ibland är jag inte lättstörd alls, men nu på bussen kröp det rejält i mig när jag tvingades höra människor andas och prassla och skratta. Och då var det inga extrema saker, bara vanliga, helt acceptabla ljud. Det skulle vara så bra att ha ett par hörselskydd med sig just för dessa situationer.

Min syrra berättade något så hemskt förresten! Hon pluggar el, läser sista terminen nu och letar praktikplats - och en elfirma har sagt att de inte vill ha henne för att hon är tjej (!) Och att hon skulle gå och måla naglarna istället (!) (!) (!) Att de inte SKÄMS! Vilka jävla gubbar det finns här i världen. Jag tycker att hon ska anmäla dem.

Lite stressande det här!

Jag hade tänkt åka till Söderhamn idag, jag köpte en biljett i onsdags. Nu verkar det som om vädrets makter kommer att hindra mig från att ta mig in till centralen! Bussarna är inställda på grund av snöstormen. Jag har i alla fall packat, tvättat håret och sminkat mig så jag räknar fortfarande med möjligheten att komma iväg trots allt. Usch, jag tycker det är hemskt när saker inte blir som man har planerat! Dessutom köpte jag en biljett utan om- och avbokningsskydd.

Jag skulle för all del kunna promenera till Handen, för pendeltågen är tydligen igång, om än försenade. Jag har ju äntligen lärt mig hur man går dit utan att irra bort sig. Men jag ORKAR inte! Inte med packningen och i det här vädret.

Jaha, nu börjar snön fara omkring där ute igen. Håll tummarna nu för att bussarna ska börja gå inom två timmar, för då hinner jag. Jag har glatt mig så åt det här miljöombytet och åt att få träffa min vän!

Kloka saker

Där kom själväcklet

Verkligheten är lika motbjudande och oacceptabel som påträngande. Verklig som den är. Den stirrar på mig. Jag var inte beredd på det här självföraktet nu igen. Själväcklet. Jag vill gömma mig. Varenda självdestruktiv tanke jag tänkt tycks finnas lagras i mig. Varenda monstertanke finns sparad. Och de är många nu.

Stockholm är inte min stad

Stockholm, Stockholm. Jag vill inte ha dig. Du är inte min vän. Alla trottoarer, hållplatser, gatstenar - de gör ont.

Jag hoppas på en ljus framtid nu och jag tvivlar starkt på att den framtiden finns i Stockholm. Jag vill dock inte flytta härifrån förrän jag är färdigbehandlad och frisk. Men sen. Sen vet jag inte vart jag flyttar. Örebro är en kandidat. Mest för att jag känner till den staden litegrann. Annars har jag ju inte varit ute och rört mig särskilt mycket här i världen. Har ju inte ens varit i Göteborg. Allt utanför Stockholm är helt abstrakt för mig.

Svaren på frågestunden!

Ja, kära vänner, då har stunden kommit för mig att göra mitt bästa för att svara på era frågor. Är glad att ni finns där ute och att ni läser min blogg! Det känns fint!

Då kör vi.

Tanten 84:
Jag är en regelbunden läsare, men otroligt dålig på att kommentera. Ska skärpa mig!
Jag undrar vilken typ av boende som du bor på, och varför du inte får hjälp av Socialförvaltningen att hitta en egen lägenhet, kanske kopplat till Boendestöd? Undrar även vilken typ av inkomst som du har? Lön, försörjningsstöd, sjukersättning, sjukpenning? Har man en löpande egen inkomst är det oftast lättare att hitta egen bostad, om man kan.

Jag bor i inackorderingshem. Det drivs av ett privat företag som anlitas av kommunen. Nu trivs jag här, det är lugnt och fridfullt, vi är bara två tjejer här i lägenheten (och en katt) och vi respekterar varandra och har roligt tillsammans. MEN, så småningom kommer det ju flytta in ytterligare en person och vetskapen om detta är en ständig stress och osäkerhet.

Jag vill verkligen, verkligen ha en egen lägenhet och jag har bett Socialförvaltningen om hjälp med detta flera gånger. Problemet är att det är så sjukt ont om lägenheter... Det är meningen att jag ska få hjälp och peppning från boendestödjare i mitt lägenhetsletande, men hittills har vi inte kommit igång med det. Jag tror att ett eget hem skulle göra underverk för mitt mående, jag skulle kunna bygga upp mina egna rutiner, inreda med min egen smak och ingen annans... Jag kan egentligen inte slappna av någonstans, det finns ingen plats som känns som min.

För närvarande har jag ingen inkomst alls. Min aktivitetsersättning gick ut i december och sedan dess har jag levt på pengar som jag sparat. Min läkare har skickat in en ansökan om förlängd sjukskrivning, så nu inväntar jag helt enkelt Försäkringskassans beslut.

border-fucking-line:
Skrev just ett inlägg i min blogg om Borderlineenheten och deras "krav". Hur känner du som faktiskt går där? Hur har du blivit bemött efter att du trots allt använt dina "problembeteenden"? Kram!

Först blev jag rädd för kraven de ställde och tänkte att hjälp, det här klarar jag aldrig. Och jag trodde det räckte med att skada sig själv en enda gång för att bli avslutad som patient - men SÅ var det ju inte.

Jag känner att jag blivit bemött med förståelse, bekräftelse och respekt även de gånger jag kommit dit med självskador och brutet kontrakt. De har engagerat sig så i mig och ställt upp så mycket, jag har aldrig varit med om något liknande och jag litar på att de vet vad de gör. Därför känns det ok med de hårda reglerna. Det känns att de verkligen vill att jag ska bli hjälpt.

Nu när jag var inlagd alldeles nyligen kände jag mig lite avvisad av dem, i alla fall den första tiden, men jag kan inte säga säkert hur mycket av det avvisande som skedde inne i mitt huvud. Jag fick ju faktiskt mycket hjälp och stöd även den här perioden, i alla fall sedan jag börjat kämpa för att bli utskriven och för att våga vara hemma på permissionerna och inte genast fly tillbaka till avdelningen.

Men visst är det en skräck man lever med - skräcken över att något hemskt ska hända i livet så att man helt tappar kontrollen över självskadandet och därmed bli utslängd från DBT:n.

Johanna:
Jag ställer gärna några frågor :)

Känner du hopp inför framtiden att du någon gång kommer kunna hantera känslor utan att vara destruktiv?

Det pendlar, ibland är jag väldigt hoppfull och ibland inte alls. Det kommer nog alltid att vara svårt. Men det blir lättare och lättare, alltsedan jag började på borderlineenheten har jag varit på väg åt rätt håll.

Vilken maträtt lagar du oftast?

Ojojoj, jag är så dålig på att laga mat! Lagar alltid samma - pasta med pesto, fetaost och grönsaker. Ibland med tonfisk till. Måste börja variera min kost!

I vilken affär handlar du helst kläder?

Indiska! Utan tvekan.

Skulle du våga att raka av dig håret?

Nej! Eller, eller framför allt skulle jag inte vilja.

Känner du att folk i din närhet förstår din problematik?

Jag känner verkligen att jag fått mer och mer förståelse de senaste åren, antagligen i takt med att jag dels blivit bättre på att förstå mig själv och förklara för omgivningen och dels fått större självrespekt och faktiskt valt bort de personer som bara missförstår mig. De som förstår mig allra bäst är de som själva delar min problematik. Så mycket stöd och värme jag fått!

Hoppas det gick bra på din färdighetsträning! Kram!

K:

Vilken egenskap hos dig själv är du mest nöjd med?

Min fantasi! Den tar mig till så många härliga, spännande platser!

Vad får dig att skratta?

Hipp hipp, farser och syrran (vi delar samma bisarra humor)

Vad är du mest rädd för just nu?

Att bli inlagd igen och råka ut för samma chaufför som förra gången när jag ska forslas runt - han var hemsk! Att stöta ihop med ticstjejen. Att bli socialt utslagen. Att tiden plötsligt ska gå jättefort och så är man helt gammal.

Finns det något du skulle vilja våga göra?

Resa utomlands ensam. Stå på mig när jag vet att jag har rätt.

Tack för alla frågor! Kram till er allihop!

Ben

Äääälskar mina strumpbyxor!

Rutiner är bra!

Åh, vilka bra och kluriga frågor som ni ställt i min frågestund! Vad kul! Jag ska skriva mina svar i ett inlägg någon dag den här veckan. :-)

I måndags sa jag hejdå till min DBT-grupp - jag har nämligen bytt grupp! Från och med nu har jag DBT på onsdagsförmiddagar. Den senaste tiden har jag tappat bort koncentrationen helt på måndagseftermiddagarna och bara varit frustrerad och på dåligt humör i gruppen. Jag trivs verkligen inte i en sådan hög ljudnivå som det har varit. Det blir bara rörigt i mitt huvud. Nu har de startat en ny, speciell grupp som ska hållas liten och lugn. Jag blev tillfrågad om att byta till denna grupp och självklart tackade jag ja till det. Det känns lovande!

Och så har jag börjat en rehabiliteringskurs. Två kurstillfällen i veckan är det och syftet är, om jag fattat det rätt, att man ska förberedas på att komma ut i arbetslivet en dag. Jag har varit där en gång och hittills har jag inte fått någon uppfattning om hur givande det kommer att vara, men det verkar trevligt i alla fall - det fanns kakor! - och det kan ju knappast vara skadligt. Nu måste jag gå upp tidigt nästan varenda vardag, inget utrymme till att ligga kvar i sängen till klockan ett och svettande och halvslumrande drömma ångestdrömmar alltså. Det är bra! Allt som kan hjälpa mig att hålla fast vid mina rutiner som jag vet att jag mår så bra av tar jag med tacksamhet emot!

Annars är det mycket oro som härjar i mig, tyvärr. Jag vet inte ens vad jag oroar mig för. Oron lever ett eget liv. Den är ologisk och stark. Jag vill ha trygghet och lugn.