Svaren på frågestunden!

Ja, kära vänner, då har stunden kommit för mig att göra mitt bästa för att svara på era frågor. Är glad att ni finns där ute och att ni läser min blogg! Det känns fint!

Då kör vi.

Tanten 84:
Jag är en regelbunden läsare, men otroligt dålig på att kommentera. Ska skärpa mig!
Jag undrar vilken typ av boende som du bor på, och varför du inte får hjälp av Socialförvaltningen att hitta en egen lägenhet, kanske kopplat till Boendestöd? Undrar även vilken typ av inkomst som du har? Lön, försörjningsstöd, sjukersättning, sjukpenning? Har man en löpande egen inkomst är det oftast lättare att hitta egen bostad, om man kan.

Jag bor i inackorderingshem. Det drivs av ett privat företag som anlitas av kommunen. Nu trivs jag här, det är lugnt och fridfullt, vi är bara två tjejer här i lägenheten (och en katt) och vi respekterar varandra och har roligt tillsammans. MEN, så småningom kommer det ju flytta in ytterligare en person och vetskapen om detta är en ständig stress och osäkerhet.

Jag vill verkligen, verkligen ha en egen lägenhet och jag har bett Socialförvaltningen om hjälp med detta flera gånger. Problemet är att det är så sjukt ont om lägenheter... Det är meningen att jag ska få hjälp och peppning från boendestödjare i mitt lägenhetsletande, men hittills har vi inte kommit igång med det. Jag tror att ett eget hem skulle göra underverk för mitt mående, jag skulle kunna bygga upp mina egna rutiner, inreda med min egen smak och ingen annans... Jag kan egentligen inte slappna av någonstans, det finns ingen plats som känns som min.

För närvarande har jag ingen inkomst alls. Min aktivitetsersättning gick ut i december och sedan dess har jag levt på pengar som jag sparat. Min läkare har skickat in en ansökan om förlängd sjukskrivning, så nu inväntar jag helt enkelt Försäkringskassans beslut.

border-fucking-line:
Skrev just ett inlägg i min blogg om Borderlineenheten och deras "krav". Hur känner du som faktiskt går där? Hur har du blivit bemött efter att du trots allt använt dina "problembeteenden"? Kram!

Först blev jag rädd för kraven de ställde och tänkte att hjälp, det här klarar jag aldrig. Och jag trodde det räckte med att skada sig själv en enda gång för att bli avslutad som patient - men SÅ var det ju inte.

Jag känner att jag blivit bemött med förståelse, bekräftelse och respekt även de gånger jag kommit dit med självskador och brutet kontrakt. De har engagerat sig så i mig och ställt upp så mycket, jag har aldrig varit med om något liknande och jag litar på att de vet vad de gör. Därför känns det ok med de hårda reglerna. Det känns att de verkligen vill att jag ska bli hjälpt.

Nu när jag var inlagd alldeles nyligen kände jag mig lite avvisad av dem, i alla fall den första tiden, men jag kan inte säga säkert hur mycket av det avvisande som skedde inne i mitt huvud. Jag fick ju faktiskt mycket hjälp och stöd även den här perioden, i alla fall sedan jag börjat kämpa för att bli utskriven och för att våga vara hemma på permissionerna och inte genast fly tillbaka till avdelningen.

Men visst är det en skräck man lever med - skräcken över att något hemskt ska hända i livet så att man helt tappar kontrollen över självskadandet och därmed bli utslängd från DBT:n.

Johanna:
Jag ställer gärna några frågor :)

Känner du hopp inför framtiden att du någon gång kommer kunna hantera känslor utan att vara destruktiv?

Det pendlar, ibland är jag väldigt hoppfull och ibland inte alls. Det kommer nog alltid att vara svårt. Men det blir lättare och lättare, alltsedan jag började på borderlineenheten har jag varit på väg åt rätt håll.

Vilken maträtt lagar du oftast?

Ojojoj, jag är så dålig på att laga mat! Lagar alltid samma - pasta med pesto, fetaost och grönsaker. Ibland med tonfisk till. Måste börja variera min kost!

I vilken affär handlar du helst kläder?

Indiska! Utan tvekan.

Skulle du våga att raka av dig håret?

Nej! Eller, eller framför allt skulle jag inte vilja.

Känner du att folk i din närhet förstår din problematik?

Jag känner verkligen att jag fått mer och mer förståelse de senaste åren, antagligen i takt med att jag dels blivit bättre på att förstå mig själv och förklara för omgivningen och dels fått större självrespekt och faktiskt valt bort de personer som bara missförstår mig. De som förstår mig allra bäst är de som själva delar min problematik. Så mycket stöd och värme jag fått!

Hoppas det gick bra på din färdighetsträning! Kram!

K:

Vilken egenskap hos dig själv är du mest nöjd med?

Min fantasi! Den tar mig till så många härliga, spännande platser!

Vad får dig att skratta?

Hipp hipp, farser och syrran (vi delar samma bisarra humor)

Vad är du mest rädd för just nu?

Att bli inlagd igen och råka ut för samma chaufför som förra gången när jag ska forslas runt - han var hemsk! Att stöta ihop med ticstjejen. Att bli socialt utslagen. Att tiden plötsligt ska gå jättefort och så är man helt gammal.

Finns det något du skulle vilja våga göra?

Resa utomlands ensam. Stå på mig när jag vet att jag har rätt.

Tack för alla frågor! Kram till er allihop!