Så missförstådd. Så många gånger.

Jag överväger att överlåta min ekonomi till en god man. Inga katastrofer har inträffat, men jag har lätt att glömma bort viktiga ting och svårt att ta tag i saker som måste göras, och det är lite oroande faktiskt.

Det känns skönt i alla fall att min fasad slutligen rämnat och att vården samt socialpsykiatrin fått upp ögonen för mig och mina behov. Jag kan inte längre ens ge sken av att vara välfungerande. Och jag måste inte.

Egentligen vet jag inte hur mycket hjälp jag behöver. Jag har en känsla av att allt skulle gå bättre - alla dessa vardagliga och praktiska saker som lamslår mig - om jag hade ett eget hem. Jag tror att jag är en person som behöver ordning och reda för att må bra. Och med tanke på att hela mitt liv bestått av kaos och ändrade planer är det inte förvånande alls att det blivit ångest och hemskheter och borderline av alltihopa. Jag har aldrig haft möjligheten att skapa mina egna rutiner och regler. Om jag hade mitt eget, om jag fick sköta mitt eget, då skulle inte ångesten och förvirringen ta lika stor plats. Föreställer jag mig. Men jag vet ju inte, och jag orkar ärligt talat inte ens snudda vid tanken på lägenhetsletandet längre, den där stressen och ovissheten och väntandet förstör mig. För att inte tala om problemet att ta sig till visningar överhuvudtaget. Den gångna veckan gick jag vilse två gånger.

Min nya diagnos, den gör mitt liv lättare och jag är verkligen ändlöst tacksam över den, över utredningen och över att allt gick så fort. När jag tänker på det, säger namnet inom mig, fylls jag av såväl förvirring och tvivel som triumferande lättnad och sist men inte minst en vild, helt enormt stor sorg. Varför var det ingen som såg? Mina lärare, min skolsköterska, all denna vårdpersonal som jag fick träffa med anledning av min tystlåtenhet och min huvudvärk.

Jag har inte velat namnge diagnosen här. Det har känts alltför skört. Jag vet ju inte vad jag känner. Det här är något helt annat än borderline. Det känns, lite förenklat, som om borderline är det jag gör och det här nya är det jag är. Det här är inget som kommer att gå över. Det bara är. En gång påtagligt, idag ganska dolt. Men nu ska jag tillåta mig att vara den jag är på ett annat sätt än vad jag gjort. Det här är ok, jag är ok som jag är. Sluta skämmas. Jag tror det kan vara botemedlet till en del av min ångest.

Diagnosen är fortfarande rykande färsk, men nu har jag vant mig vid att prata om den utan att det känns alldeles rörigt. Med myndighetspersoner, främst, och med min syster. Jag översköljs fortfarande av sorg och bitterhet när jag tänker tillbaka på alla dessa år, år som helt ärligt har varit helvetiska. Det knyter sig i bröstkorgen när jag träffar personer som i väldigt ung ålder gått igenom det som jag går igenom nu. Som haft helt andra förutsättningar.

Men - jag har fått en chans nu, vissa får aldrig någon chans. Sådant är livet. Nyckfyllt och orättvist. Jag gör mitt bästa för att blicka framåt och inte fastna i ältande kring hur livet kunde ha gestaltat sig om jag blivit diagnostiserad tio eller tjugo år tidigare. För så här är livet. Och så här ligger det till. Jag har Aspergers syndrom. Jag var helt oförberedd på den vetskapen, helt oförberedd på hur detta skulle sätta min värld i gungning.

Diagnosen har förändrat mitt liv, och snart kommer ytterligare en sak som har potential att bli livsförändrande att ske - min individuella terapi ska gå in i "fas två". I fas två berättar patienten om sina mest plågsamma minnen. De minnen som är inkapslade och avskurna från andra minnen eftersom de är så vidriga. Jag ska gå rakt in i källan till mina hemskaste mardrömmar. Jag ska berätta om dessa händelser, som hemsöker mig så, som om jag befann mig mitt i dem på nytt. Som om det sker nu. Om och om igen. Och detta ska jag spela in och lyssna på hemma, lyssna lyssna lyssna tills minnena är oskadliggjorda. Förhoppningen är att denna exponering ska leda till att jag kan acceptera det som har skett, att jag inte längre är försvarslös gentemot minnena, att de förlorar sin makt över mig.

Jag är rädd och nervös och har nästan ångest över detta. Vi ska öppna Pandoras ask och jag ska dyka rakt ner i den, och jag är rädd att det ska ta död på mig. Men psykologen är ju där och vägleder mig. Något sånt här skulle jag aldrig ens överväga att ge mig in i tillsammans med någon annan än just henne. Medan detta pågår kommer sessionerna att vara längre än vanligt, så att man hinner återhämta sig. Och jag har ju redan varit med om de här sakerna. Då ska jag väl klara det en gång till.