Rakt in i mitt hjärta

Jag vet inte vilken typ av ångest är värst. Den ordlösa eller den som kryllar av ord. Den ordlösa kommer från mörkret jag bär inom mig, den är en äckelklump som dunkar i min kropp, den är skam som flyter i mina ådror. Allt i mig pirrar av ångest och jag blir paralyserad, jag vill vara våldsam. Slå sönder saker, slå sönder mig. Jag vet inte varför jag mår dåligt.

Sen har vi den andra typen av ångest, den som svämmar över av ord, av tvångsmässigt ältande, av anklagelser som aldrig tar slut, av obarmhärtiga självmordstankar som trycker upp mig mot väggen. Inuti är det fruset och iskallt. Den här ångesten - eller vad man ska kalla denna känsla, det är väl inte klockren ångest egentligen utan snarare grubblande som går överstyr - är trots allt ganska lätt att lindra. Oftast löses den upp om jag bara kan låta tårarna komma. Problemet är att alla dessa ord motarbetar gråten. Och ibland känns det som om tårar betyder svaghet. Fastän det inte alls är så. Det kan likaväl betyda styrka. Om det nu betyder något alls.

Dessa två olika versioner av ångest förekommer även i kombination med varandra. Då är det riktigt kaos.

Idag var jag tom och frusen när jag satt på tunnelbanan. Det är så många saker som gjort mig ledsen den senaste tiden. Humöret har varit ovanligt svängigt och dessa tvära känslohopp gör mig så trött, så utmattad. Jag satt där och allt var meningslöst, det fanns inte ens någon oro kvar, allt var bara hopplöst. Inget spelade någon roll längre.

Så kom jag fram till S:t Eriksplan och ställde mig på busshållplatsen. Och över gatan gick en liten whippet. En smal hund med stora ögon. Och då löstes jag upp i tårar, gråten vällde fram och allt blev sårigt, allt värkte för att jag blev påmind om vart jag vill. Jag vill ju ha en hund. Jag vill ha ett fungerande liv. Jag vill ha det nu. Och det har jag inte.