Det känns inte ok. För första gången. Det har lämnat en besk eftersmak. Jag har blottat mig för mycket. Tidigare har det alltid varit helande för mig att kunna berätta med skrivna ord om det som varit hemligt. När det ju är så svårt att prata.
Men så här ska det inte kännas. Om jag fortsätter blogga kommer det nog bli om ytliga, lättsamma saker från och med nu. Om jag kan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jag får intrycket av dig att vara en stark kvinna, som har det svårt. Jag är imponerad över dig, och ditt sätt att uttrycka dig. Ville bara säga. //tanten 84
Jag har gått med samma känsla kring min blogg sista tiden.. Och funderat på att stänga ner otaliga gånger.. Det börjar kännas lite för blottande helt enkelt..
Kram!
♥
Gör det som du själv känner är bäst fina, det ska ju kännas bra för dig framförallt!
Det är därför jag typ nästan bara skriver ytligt på min blogg...
Kramar Mia
Jag förstår hur du menar, jag har själv fått samma känsla senaste månaden och då är jag ändå i princip anonym i min blogg...
Jag uppskattar din blogg och skulle sakna den om du slutade, men det är självklart viktigt att du slutar blogga om du inte mår bra av det.
Kram!
Tanten 84:
Tack, jag blir verkligen glad i hela hjärtat av din kommentar! Jag känner mig oftast allt annat än stark... Som sagt, TACK!
Hanna:
Det är konstigt, det här är första gången jag känt så här, innan har det alltid känts bra att blogga. Ensamheten har blivit mindre. Nu ska jag avvakta. Vill inte sluta blogga men borde kanske tänka över det hela.
Jag skulle sakna din blogg om du stängde ner, men jag förstår. Och vi har ju kontakt ändå.
Kram!
Mia:
Ja precis, det ska ju kännas bra att blogga - och det har det alltid gjort förut. Det har alltid känts befriande och lättande att kunna dela med mig av tankar och erfarenheter jag annars skulle varit ensam med. Och få respons dessutom, det är ju helt fantastiskt egentligen. Nu ska jag nog bli mer nogrann med vad som ska hamna i bloggen och vad som ska pratas om med vänner och vård :-)
Kram!
Silverglitter:
För mig var det en oväntad känsla. Jag har ju hittills bara mått bra av att ha bloggen där jag kan krångla ur mig mina ord och känslor, kunna se dem framför mig och dela dem med andra. Men nånstans började det kännas mer som en dagbok än en blogg och det är väl det som inte riktigt känts ok. Jag är ju inte anonym och jag har hela tiden räknat med att alla som jag känner skulle kunna hitta och läsa min blogg, och det har aldrig besvärat mig - förrän nu.
Jag kommer inte att sluta blogga dock. Lovar :-)
Kram!
Att vara stark innebär ju också att tillåta sig att vara svag ibland. Det jag uppskattar med din blogg är att jag får känslan av den att vara genomärlig. När någonting är bra så skriver du det, men när jag någonting inte är bra så försöker du inte skönmåla det. Just därför har jag fastnat i den, och det är den enda blogg jag verkligen kommenterar. Du besitter ett mod jag själv kan sakna. Och jag känner en inspiration att starta en blogg i bearbetningssyfte, och skriva om allt jag varit med om. Den kommer i sårans fall vara anonym, för jag har inte det modet som krävs.
Kram tanten 84
tanten 84:
Trots mina känslor den senaste veckan angående bloggen, så kan jag verkligen rekommendera att börja blogga! För mig har det varit en stor hjälp och ett stöd. Det är ju något helt annat än att skriva dagbok i ensamheten, för med en blogg vet man ju hela tiden att alla kan läsa... Det gör på något vis att man får lite distans till sig själv. Samtidigt som det är en underbar känsla att kunna förmedla det man känner till andra, och få kommentarer.
Kram!
Skicka en kommentar