Tänk vad man längtar efter morgonen när man ligger sömnlös. Sedan halv tio har jag legat och glott på månen som seglat sin lilla rutt över husen. Jag svettas och är alldeles kall. Den jävla ångesten. Det svider bakom ögonen, jag är så trött och sömnen är så långt borta.
Äckelmensen kom idag och forsar nu ut för fullt så där ligger väl förklaringen till det här fallerande måendet.
Om bara John Blund tog emot mutor... det gör han inte. Jag skulle förstås kunna ta lite rävgift (det vill säga vid behovsmedicin) men det borde jag ha gjort tidigare i så fall. Tar jag det nu kommer jag inte orka någonting i morgon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Råkade hamna här av ett "misstag" så jag har alltså inte följt din blogg, men kan bara säga att ångest är så jäkla jobbigt, jag har själv panikångest men har lärt mig leva med det, mår bra nu när vi bor utanför allt vad en stad innebär, älskar naturen och skogen den helar själen!
kram och hoppas du mår bättre
Hej Anonym,
ja, det är väldigt jobbigt faktiskt. Jag hoppas jag också kommer att hitta en plats en dag där jag har så lite ångest som möjligt.
Kram och tack
Skicka en kommentar