Jag ångrar ingenting jag skrivit här i bloggen, om något så önskar jag att jag vågat vara mer självutlämnande - jag finner det helande. Men. Just nu vill jag inte. Den här bloggen har gjort sitt. Man tycker ju att ett sista kapitel skulle kunna innehålla någon form av förlösning eller förändring, eller hur? Men det här är ju en blogg och inte en roman.
Jag har inte mycket till privatliv i min tillvaro. Inte så mycket som jag skulle önska i alla fall. Alltså, jag vet inte ens hur många vi är som använder samma toalett. Och när boendestödjarna kommer så vill jag kunna emot dem i hemmets lugna vrå och prata obehindrat med dem, men det går ju inte riktigt, det går inte riktigt att slappna av när man bor på ett sådant här ställe där folk liksom bara kommer och går.
Det lilla jag kan behålla för mig själv, vill jag behålla för mig själv. Jag tror att det är ett av skälen till att den här bloggen ska vila nu.
Tack alla som läst och funnits där!

7 kommentarer:
Ibland kan en paus/uppehåll eller ett avslut leda fram till något anat som är positivt. Jag tror på dig, tycker om dig, finns med dig och hoppas att du vet hur mycket du betyder oavsett bloggande eller inte.
Kramar Mia
Men åh! Jag väntar på att du kommer tillbaka <3
Det var jag!
Du är alltid välkommen tillbaka! Var rädd om dig.
jag som precis har funnit din blogg och stannat här med att bokmärka den. men behåller bokmärket ifall du väljer stigen tillbaka.
sv: Tack tack tack!
Åh, jag kommer sakna dina inlägg!
Skicka en kommentar