Jag kunde berättat för tjugo år sen

När jag var liten så var jag övertygad om att min hjärna var annorlunda än de andra barnens. Jag trodde att mina tankar var annorlunda. Jag förstod mycket mer och samtidigt mycket mindre. Jag undrade om det fanns något mer barn någonstans i världen som var som jag. Jag minns att jag fantiserade om att det skulle komma ett reportage på tv om hjärnor som var som min, att på så sätt få veta att jag inte var ensam, även om det så bara fanns en enda människa till på andra sidan jorden som var av samma sort som jag.

Det kom aldrig något reportage. Jag växte upp och fick lära mig att det är fel att gå runt och tro att man är så himla speciell. Det är narcissistiskt. Jag kände mig fortfarande som en bortbyting eller en utomjording men jag begravde känslan. När jag så småningom började prata med jämnåriga och nämnde för dem att jag känt mig så annorlunda och haft det så jobbigt som litet barn sa de att det bara varit inbillning. En tjej sa till mig att konstnärliga typer som jag alltid skulle hålla på och framställa sig själva som speciella och missförstådda. Jag lyckades lära mig dölja allt. Utanförskapet försvann inte men allt färre personer verkade lägga märke till det. Jag lyckades smälta in. Många saker gick överraskande bra, men jag var tvungen att stympa min själ i jakten på ett människovärde och jag var oftast väldigt olycklig. Man sa till mig att min ångest och mina humörsvängningar och min oförmåga att slutföra saker berodde på en usel självkänsla. Och så var det. Men det fanns något mer. Jag visste att jag hade svårt att förstå vad folk menar. Svårt att förstå instruktioner. Svårt med en hel massa saker som borde vara enkla, och det hade inte med min självkänsla att göra, det bara var så. Det är klart att vetskapen om dessa i arbetslivet och bland vänner oacceptabla svårigheter gjorde mig osäker. Denna så kallade borderlinestörning som uppstått i vuxen ålder kanske helt enkelt är min själs sätt att tala om att det inte går. Det går inte att anpassa sönder sig själv om man vill må bra och trivas.

Nu vet jag i alla fall att jag hade rätt. Jag visste. När jag var liten. Att min hjärna är lite avvikande. Lite speciell. Utredningen är inte helt avslutad, en del fysiska tester och blodprov och sådant återstår, men jag har fått veta hur det ligger till. Även om det inte är helt officiellt ännu.

Så, jag antar att jag inte är neurotypisk. Konstigt nog överraskar det mig inte så mycket. Samtidigt som jag aldrig tänkt tanken förut.

Jag hade inte väntat mig all den här ledsenheten, allt det här gråtandet. Först kände jag mig rätt oberörd. Lite glad faktiskt, eftersom den här nya diagnosen nog kommer göra min väg ut i sysselsättning lättare. Dessutom tror jag att jag nu har rätt till ännu mer stöd vad gäller letandet efter en egen lägenhet. Och det är ju skitbra! Men jag gråter och gråter och tänker på alla gamla missförstånd, alla som varit arga på mig, all skit jag fått kastad på mig. Att ingen fattade. Psykologen säger att jag trots allt klarat mig så pass i livet bra tack vare min begåvning. Jag tycker inte själv att jag klarat mig speciellt bra. Tänk om jag vetat. Tänk om jag kunnat lära mig leva med min speciella hjärna utan att utveckla det här borderlinehelvetet. Men ingen fattade någonting alls. Ingen hade tid att fatta. De sa att jag var blyg och deprimerad och att jag måste bryta mig ur den roll jag fastnat i. Jag fick droger men ingen utredning.

Och jag är så ledsen över detta. Så himla ledsen. Över en så stor del av mitt liv redan har gått utan att jag fått veta det här om mig själv. Kunskapen fanns ju. Vi pratar ändå om 80- och 90-tal här! Jag är tacksam och glad över att äntligen fått papper på det här, över att äntligen få guidning från folk som vet vad det handlar om, men jag kan inte ignorera sorgen jag känner över allt som varit. Jag har alltid anpassat mig och psykologen sa att nu är det dags för omgivningen att anpassa sig lite. Det tycker jag att omgivningen kunde gjort för länge sen. Vidriga gamla lärare, oförstående korkade vuxna... mitt hat bubblar upp till ytan när jag tänker på det. Det var det hatet som fick mig att bryta ihop på bussen häromdan.

Nu råder lugn och ro här i lägenheten. Jag tar hand om mig, äter, dricker, vilar, gråter och känner. Man kanske måste låta det förflutna gråtas ut för att sen kunna blicka framåt.