Vill känna trygghet

Jag känner alltid en liten osäkerhet fladdra till när jag går ut ur hissen och sätter nyckeln i låset. Jag vet inte vad jag har att vänta. Jag vet inte om det är någon hemma eller inte. Jag vet inte om någon håller på att laga mat, jag vet inte om duschen är ledig. Jag vill så gärna göra upp exakta planer för hur min kväll ska se ut, men det går ju inte, för jag vet ju inte. Det är inte mitt hem. Jag har aldrig haft ett eget hem. Jag har aldrig kunnat planera som jag vill. Jag är så van att bära med mig otryggheten och rotlösheten, jag har alltid gjort det. Det finns en ständig känsla av att vara ovälkommen, av att inte höra till. Det börjar kännas riktigt jävla hopplöst, det här med att hitta en egen lägenhet.

Trygghet. I Örebro kunde jag ana tryggheten. Och i Söderhamn. Där bor min fina vän R. Åh, vad jag saknar honom. Jag var nog inget vidare roligt sällskap sist jag besökte honom, Krösa-Maja var väldigt aktiv och jag var minst sagt tjatig. Jag kunde inte hejda oron och ångesten och kaoset från att välla fram och förpesta allt för mig själv och för honom. Inom mig var det tomhet varvat med skräck. Jag mår verkligen bättre numera. De bra stunderna är fler. Och jag ska försöka vara glad över det jag har. Jag har tak över huvudet, jag får hjälp. Det kunde ju vara värre.

Men jobbigt är det med den där otryggheten. Att aldrig riktigt veta. Aldrig kunna planera de där små sakerna i vardagen.

Jag tittar ut på alla fönster, alla ljusstakar och stjärnor som lyser, och jag vet att det är fånigt, jag vet att det är dumma tankar jag tänker, men det känns som om alla är så mycket mer lyckade. Jag vet ju bättre egentligen. Det finns så mycket trasighet i så många människor. Men jag känner mig så värdelös. Aldrig haft en fast jobb. Eller en fast pojkvän. Eller en egen lägenhet. Jag har ju fått min begåvning mätt nu i och med min neuropsykiatriska utredning, och enligt de testerna så har jag tydligen en hög begåvning. Och ändå klarar jag ingenting!

Jag vill ha mitt eget.