Värt att kämpa för

Jag har mått ganska jävla ruttet de senaste dagarna. Samtidigt har det funnits några starka ljusglimtar, varje dag kommer det åtminstone en sån ljusglimt. Ena stunden regnar det svarta ångestklumpar från himlen och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv, nästa bleknar allt det vidriga bort och försvinner helt. Det känns inte ens som om det har funnits. Och tack gode Gud för ljusglimtarna. Men vad jag ska göra med dessa tvära kast? Hur ska jag klara av det?

Idag tränade jag lite rysk grammatik. Det är med rysk grammatik som med allt annat - ju mer man lär sig, desto mer inser man att man fortfarande bara skrapar på ytan. Och djupet av kunskap som man har under sig växer. Det finns så mycket att lära sig! Det finns ingen botten i kunskapsdjupet. Jag längtar efter att plugga igen, på riktigt. Min hjärna längtar efter att få anstränga sig, utmanas. Och så är det musiken också. Den väntar på mig. Kliar otåligt djupt inom mig. Jag borde spela och sjunga mycket mer än vad jag gör.

Jag måste kämpa nu för att må bra. Även när jag inte orkar. Jag måste klara att leva med den här mystiska, brännande smärtan på något sätt. Hantera den. För det finns för mycket som jag vill göra. Borde kunna göra. Det finns alldeles för mycket för att jag ska kasta bort det. Om bara de här märkliga, förtvivlade och helt rabiata känslorna kunde sluta ställa sig mellan mig och livet.