Nattpermission

Nu har jag varit inlagd i en vecka. I natt hade jag permíssion och sov hemma. Det kändes helt ok och jag kommer nog skrivas ut när som helst.

Jag måste börja se ångesten i vitögat, trots att jag inte vill. Jag måste se den för vad den är, så att den slutar förstöra mitt liv. Det är lättare att konstatera att man har ångest, än det är se de konkreta skälen till varför man har det. Det är svårt, när ångesten kommer som en orkan, man kan inte skilja känslorna från varandra. Det brukar vara småsaker som triggar igång ångesten, men egentligen är det inte de som är problemet, utan problemet är det som väcks inom en.

Vet inte om jag hade nån poäng egentligen med denna harang. Jag är hemma i alla fall. Snart är jag hemma på riktigt, snart är min sängplats på psyk någon annans.