söndag 30 augusti 2009
Varför gråter jag inte?
Det brinner och det river och det trycker och det värker, och jag tror min själ håller på att dö. Vart vänder man sig? Behöver jag en präst? Ångesten är förlamande och hetsande på samma gång. Det finns inte en enda plats där man går säker för ångest, det finns inga preparat som kan ta bort den. Om själen dör, är det äntligen över sen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag är inte den som brukar skriva så här. Men jag hoppas och innerligt önskar att din ångest minskar och går över. Det är fruktansvärt, men när jag själv har befunnit mig i det mörkaste mörka verkligen måste jag tro att det finns en väg ut. Apatin är nästan värst, i alla fall för min del.
Vad det värmer i hjärtat med såna här kommentarer, på riktigt. Tack! Ja, man måste fortsätta tro att det finns en väg ut, och man får påminna sig om de gångerna ångesten faktiskt gått över till slut.
Puss!
Puss på dig, min käraste, käraste vän!
Skicka en kommentar