Idag klippte jag alla band

Jag hällde upp ett glas vitt vin för en stund sen, ett vin som jag tyckte om sist jag drack det, men den här gången smakade det spya och jag har hällt ut det.

I morse var jag hos min läkare. Jag hade med mig en lista över alla fel som mottagningen har gjort mot mig, en lista som jag satt uppe och skrev igår natt. En remiss ska skickas iväg till Borderlineenheten på Karolinska, för det är där jag helst av allt vill gå i DBT-behandling. Det finns ju inga garantier för att de tar emot mig som patient, allt jag kan göra nu är att vänta och hoppas. Skulle de säga nej finns andra mottagningar. Vi kramade om varandra, jag och läkaren, och jag gick med lätta snabba steg ut från denna mottagning, på vilken jag aldrig mer kommer att sätta min fot. Alla band är klippta. Jag är inte patient här längre. Jag promenerade därifrån, hoppfull och glad men samtidigt bärande på en liten, skavande sorg i hjärtat - nu kommer jag aldrig mer att träffa min terapeut. För hon är inte min terapeut längre. Jag kommer att sakna henne. Ingen av de katastrofer som ägt rum här har berott på henne. Tvärtom, hon har stridit för mig. Och av alla de som fiskat i mitt känslohav är hon den som fått mest på kroken. Och de andra tjejerna i DBT-gruppen, som är så fina och speciella varenda en utav dem, dem kommer jag aldrig mer att träffa, deras liv får jag inte följa längre. Men det här var det enda jag kunde göra. Innanför dessa väggar, inne i dessa samtalsrum kommer jag aldrig att bli frisk. Jag har blivit sviken alltför många gånger här.

Innan vi skiljdes åt, jag och doktorn, så bestämdes det att dosen ska höjas både på morgon- och kvällsmedicinen. Och ett nytt recept på benzo skrevs så att jag ska klara mig om känslorna blir outhärdliga. I väntan på att få en ny psykkontakt så ska jag hädanefter vända mig till vårdcentralen för att få recept förnyade. All kontakt med denna mottagning är bruten, jag kan knappt tro att det är sant!

Jag pendlar våldsamt mellan svävande lycka och sylvass ångest. Mellan mysigt lugn och flämtande oro. Självskadetankarna kryper omkring under huden. Tänk om jag har gjort fel nu när jag kastat mig ut i ingenting? Nu står jag helt utan samtalskontakt. Det känns bra och det känns dåligt på samma gång. Jag, ensam, med allt det här. Jag vet att jag inte får ha för stora förhoppningar på Karolinska eftersom risken finns att de säger nej och då kan besvikelsen bli stor. Men jag måste ju hoppas.