Det ilar av oro i mig. Vad vill jag, vad vill jag? Jag vill ha lugn och ro. Jag vill ha någon att prata med på nätterna. Jag vill att någon finns där och håller emot när mina blytunga känslor drar med mig ner i det bottenlösa svarta. Jag vill sitta på mormors veranda en varm sommardag och dricka kaffe och äta mormors spetskaka. Jag vill höra att allt kommer bli bra. Och jag vill förstöras. Jag vill kasta bort allt jag kämpat för. Jag vill bli förgiftad.
Jag väntar på ett helvete som ska braka lös, när som helst nu. Ett åskoväder är på väg hitåt, med blixtar som slår ner i allt som är fint och bra så det bara blir förkolnad ödemark kvar. Hjärtat sitter i halsgropen och pulserar hysteriskt. Myrorna kryper i mina ben på ett sätt som faktiskt nästan är skönt, men samtidigt rätt obehagligt. Benzot skänker mig ett öga att vila i när stormen rasar. Jag orkar inte må dåligt mer. Orkar verkligen inte. Snart når stormen in till mig. Snart ger jag upp. Snart smulas den sista lilla gnistan av hopp sönder.
Himmel och jord vill jag riva upp. Men river mest i mig själv. Jag orkar inte må dåligt mer. Jag är så trött på det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det är tyvärr mycket lättare att ramla ner i en djup brunn än att klättra ut igen, men glöm inte att när man sitter där på botten och det känns kallt och mörkt, om man tittar upp så ser man ljuset därute, det finns alltid där. Där finns också vännerna och familjen som vill hjälpa dig ut igen. Och när man tittar runt i mörkret hittar man olika sorters stegar gjorda av drömmar, framtidsplaner, uppmuntrande ord och tidigare framgångar. Och med stegarnas hjälp kan man börja klättra upp och ut mot ljuset igen. Lycka till!
Det är tyvärr mycket lättare att ramla ner i en djup brunn än att klättra ut igen, men glöm inte att när man sitter där på botten och det känns kallt och mörkt, om man tittar upp så ser man ljuset därute, det finns alltid där. Där finns också vännerna och familjen som vill hjälpa dig ut igen. Och när man tittar runt i mörkret hittar man olika sorters stegar gjorda av drömmar, framtidsplaner, uppmuntrande ord och tidigare framgångar. Och med stegarnas hjälp kan man börja klättra upp och ut mot ljuset igen. Lycka till!
Anonym:
Tack för din väldigt fina och träffande kommentar.
Det är vidrigt, minst sagt, när man hamnar i den där brunnen, och lätt att man gräver sig djupare och djupare ner i leran istället för att blicka upp mot ljuset och försöka ta sig dit. De finns ju, de där stegarna, men när jag är så där ledsen så ser jag dem inte. Jag VET att det finns och har funnits otroligt vackra och bra saker i mitt liv, så jag har absolut massvis med material att bygga stegar av. Men svårt är det, känslorna har kommandot i mitt liv och de kastar sig hit och dit och jag följer bara med. Väldigt svartvitt tenderar det att bli, när jag är ledsen har jag svårt att komma ihåg att det finns annat än ledsenheten. Jag tror jag behöver hjälp utifrån för att kunna klara att hantera mina svackor på ett så bra sätt som möjligt, utan att göra saken värre.
Väldigt bra bild du målade upp där, med brunnen och stegarna! Ska spara den i huvudet och ta fram nästa gång jag blir så där våldsamt ledsen.
Tack!
Jag förstår, usch ja, det är svårt att se och bygga stegarna utan hjälp utifrån! Jag hoppas att du snart får börja med ny terapi på Karolinska.
Anonym:
Tack så mycket fina du för att du bryr dig.
Skicka en kommentar