Obehagsklumpen i hjärtat

Inuti mig har jag ett gråtande och skakande barn som jag måste lugna, döva, tysta, dränka. Jag förbannar mig själv för att jag inte tjatade mer på läkaren om benzo. Jag borde krävt att få det.

Och jag vet verkligen inte hur jag ska göra med DBT:n. Hoppa av (igen)? Eller tvinga mig dit? Börja göra läxorna igen. Börja rota runt bland känslorna, leta bland orden för att försöka beskriva monster som inte vill bli beskrivna. Titta på mina beteendemönster i förstoringsglas, trots att det ger mig kväljningar i själen. Visa mig hudlös.

Problemet huruvida jag ska gå i DBT eller inte verkar i och för sig lösa sig självt eftersom min individuella terapeut varit sjuk i tre veckor nu. Det där pratet om att man "aldrig lämnas ensam i DBT, om ens terapeut har semester eller är sjuk så får man träffa någon av de andra i DBT-teamet" avspeglas inte i verkligheten. Jag sms:ade en av gruppledarna idag, jag skrev att jag behöver hjälp. Inget svar. Varför får jag inget svar? Övergiven, oviktig. Alla gamla och tunga känslor från Kriget mellan mig och psykiatrin blossar upp.

Jag undrar om gruppledarna är arga på mig för att jag uteblev från gruppen förra veckan. Kommer jag att gå dit denna vecka? Mycket tveksamt. Om jag vaknar med ett strålande soligt humör på torsdag, då kanske jag orkar gå dit. Men som det känns nu, nej.

Så mycket som känns oöverstigligt jobbigt. Att jag ska till kören i morgon kväll är min livboj just nu. Och jag ska till min snälla läkare på fredag. Oavsett vad som händer under veckan så ska jag få träffa henne på fredag. Det är också en livboj.

Det är även många småsaker som ligger och gnager och irriterar och oroar mig, utöver ångesten. Just nu vet jag inte alls vart jag är på väg.