Läkarbesök, förvirring och förtvivlan

I förrgår träffade jag min läkare. Det var väldigt jobbigt och tungt, samtidigt som det var väldigt, väldigt bra. Jag bröt ihop litegrann och berättade om hur det tar emot och hur det sliter sönder mig att gå i DBT, om mitt osunda bruk av benzo, och om gubben på Arbetsförmedlingen som inte tyckte att jag skulle jobba inom vården.
Det var så skönt och så befriande att prata med henne, hon är världens bästa doktor och jag vill gå hos henne för alltid. Hon tyckte att jag skulle fortsätta med DBT:n, och att jag måste vara realistisk och förstå att eftersom jag haft mina problem i så många år, så kommer det att ta lång tid innan behandlingen ger resultat. Själv vet jag fortfarande inte hur jag ska göra.
Vi var båda överens om att jag behöver benzo, men att jag inte kan hantera det. Hon berättade om de olika hemska saker som kan hända med kroppen om man överdoserar som jag har gjort. Sammanfattningsvis så blev det inget nytt recept på benzo, och det känns ändå rätt ok. Jag har en ny läkartid redan nästa vecka och därför känner jag mig rätt trygg.
Och så fick jag en ny medicin som jag aldrig haft förut. När jag kom hem och läste på lite om den så insåg jag att det är en neuroleptika, och det skrämmer mig eftersom jag inte mådde så bra sist jag hade sån medicin. Men det här är en annan sort och jag har fullt förtroende för min läkare så jag ska ge detta en chans. Vi bestämde även att jag ska börja ta mina antidepressiva igen. Jag slutade ta dem för några veckor sen, jag vet inte riktigt varför.

Igår gick jag inte till DBT-gruppen. Jag orkade inte ta mig dit, inte psykiskt och inte fysiskt. Ångesten hackade sönder mina tankar, hjärnan ältade envist saker jag inte vill tänka på. Välkommen tillbaka till livet utan benzo.