Terapi

Igår gick jag upp tidigt och åkte till mottagningen. Jag hade förberett mig på att förklara för terapeuten att det känts lite tungt med DBT:n ett tag nu, att det tar emot och att det är mycket i behandlingen som gör mig illa till mods. Men när jag kom dit möttes jag av beskedet att terapeuten var hemma och sjuk och att de hade försökt nå mig men utan resultat. De hade försökt ringa runt åtta och då hade jag inte slagit på mobilen än. Ledsenhet och besvikelse började tugga på mitt hjärta. Jag frågade om jag kunde få en samtalstid med någon annan, det kändes så onödigt att ha gått upp tidigt som tusan efter en sömnlös och klarvaken natt och åkt till mottagningen när jag kunde legat hemma och vilat istället. (Även om det ju var mitt eget fel att de inte kunnat få tag i mig). Jag vet egentligen inte varför jag plötsligt var så angelägen om att få prata med någon, jag som nästan bestämt mig för att skippa det här med terapi helt. Jag hade tur, en av de andra terapeuterna i DBT-teamet hade fått ett återbud klockan elva, så jag fick min dos terapi den här veckan trots allt. När jag satt i väntrummet svalde jag ner mina vid behovs-tabletter för att döva den armé av övergivenhetskänslor som hotade att överfalla mig och som jag helt enkelt inte orkade med.
Det kändes rätt otryggt och svårt och ovant att prata med en annan terapeut än den jag är van vid, men tiden gick fort och nu minns jag knappt vad vi pratade om.

Sen tog jag bussen hem till min älskade mormor. Vi drack massor av kaffe, hon klippte mitt hår och resten av dan låg jag och sov.