Den beska, illasmakande bitterheten brer ut sig i mitt inre, fyller varenda skrymsle och vrå, hittar in i alla gömslen som finns. Den förgiftar mitt hjärta och får alla blommor att vissna. Tankarna rullar på som vanligt och jag kan inte stoppa dem, kan inte lugna dem eller få dem att ändra riktning. Ilskan och hatet fräter bort all glädje och längtan ur själen och sen blir allt tomt och öde. Så tomt.
Det känns sorgligt att jag håller på att bryta kontraktet som jag och min terapeut skrev, men det är den enda väg jag kan gå nu. Varför är jag aldrig viktig? Varför måste jag gå den här hala balansgången helt ensam? Jag kommer på mig själv med att vilja tappa balansen. Vems sida står jag på? Jag lever i en tragedi.
Allting i hela världen skrämmer mig. När jag tänker på framtiden så fladdrar skräcken i mina lungor, genomsyrar varje andetag, varje tanke. Jag vill ha ett mål. Jag vill ha en plats där jag känner att jag kan vara och där jag känner att jag gör nånting bra, nånting som duger. Men jag har tappat all tro på mig själv. Alla mina misslyckanden lyser i mörkret trots att jag försöker sudda ut dem. Jag ville bli sångerska, jag ville bli lärare, jag ville klara av att ha ett vanligt jobb, vilket som helst. I mitt hjärta bär jag en storm av ledsenhet som välter omkull allt bra jag vill göra. Gång på gång. Det vore konstigt om jag inte var redo att ge upp nu.
Självskadandet var min bästa vän. Jag var en sophög som alla slängde sitt skräp i.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Faktumet att du är missnöjd med hur du behandlats visar stor styrka hos dig som du kan vara stolt över. Du vill må bättre och vill visa det vårdteamet som du haft att du är missnöjd. Du visar att du vill förbättra din situation. Det kräver mod och styrka och är beundransvärt tycker jag! Du har planer och du KAN förverkliga dem. Du sprudlar av talang och begåvning och har åstadkommit mycket, men det är svårt att fokusera på de saker man kan och åstadkommit när man mår dåligt. Det är inte alls något misslyckande att ha prövat på olika jobb tills man kommit på vad man vill göra. Det är ett sätt att samla erfarenhet av olika sammanhang och människor och ett bra sätt att upptäcka vad man gillar och inte gillar. Du har tagit ett stort steg med att ha ditt eget boende, och du trivs där. Det visar också stor styrka och något att vara stolt över! Lycka till med din terapi - antingen hos ditt befintliga vårdteam eller kanske en annan vårdgivare. Att söka till Karolinska kunde vara något för dig? Det är jobbigt att ha ett stormande känslohav, men jag hoppas att du snart få uppleva lugnare vatten. Lycka till!
Jag kan verkligen inte säga det bättre än föregående inlägg. Väldigt positivt och välformulerat.
Vi satsar på Karolinska och det här kommer att ordna sig.
Tusen kramar!
Anonym:
Tack, tack, tack för din fina kommentar! Jag blev alldeles rörd när jag slog på datorn tidigare idag och läste det du skrivit.
Söka till Karolinska, ja, det är det jag vill. Det ville jag redan i somras men av olika skäl så blev det inte så. Om jag inte får komma till Karolinska så står jag hellre helt utan behandling, för det nuvarande arrangemanget får mig ju bara att må dåligt. Och jag förstår verkligen att de har det tungt i mitt vårdteam, med omorganisationer och personal som slutat, men det är dumt av dem att utge sig för att kunna göra saker de inte kan. De är inte alls tillgängliga, som de sagt att de ska vara. Jag tycker det är helt ruttet av dem.
Hos doktorn imorgon ska jag insistera på att få en remiss till Karolinska ivägskickad. Hoppas att jag klarar att förklara varför det är så viktigt att jag får DBT nån annanstans. Jag är rädd att jag antingen ska bli tyst och sluten och tillfångatagen av den där totala likgiltigheten, eller bryta ihop helt och gråta medan mina ord blir en osammanhängande gröt av dels anklagelser och dels självhat. Men jag ska inte ta ut olyckan i förskott. Nu ska jag strukturera mig och skriva ner alla mina argument för att remissen ska skickas, lite i sista minuten så där.
Tack igen.
Yvette:
Tack sockertoppen. Hoppas du har rätt och att det ordnar sig och att jag får komma till Karolinska. Är jätterädd att doktorn inte ska förstå. Fast den känsla jag fått hittills av henne är att hon är väldigt förstående. Nu ska jag sätta mig och skriva ner allt jag ska säga i morgon!
Miljoner kramar
Fösta gången jag tittar in här hos dig. Vill bara puffa på dig lite och säga; "fightas nu". / Lillamy!
Lillamy:
Tack så mycket! :-)
Skicka en kommentar