En vanlig dag i ett sjukskrivet liv

Dagen har varit ganska ok. Lyckades motstå impulsen att köpa en massa godis och skräpmat på vägen hem från kören. Bra. Vissa dar är det ok att frossa tycker jag, men man måste även kunna stå emot ibland. Väl hemma var jag dock chanslös mot impulsen att svälja ner lite för många tabletter. Benzo. Inga farliga mängder, inte alls, men ändå inte bra. Destruktivt. Dåligt. Jag vet. Är jag en missbrukare? Varför gör jag så här? Jag vill få vara glad och lätt i sinnet. Jag vill vara självdestruktiv också, jag är tragiskt medveten om att den viljan bor hos mig, men det är ju för att självdestruktivitet gör mig glad och lugn. På något bisarrt sätt. Jag flyr från illamåendeångesten, från de svettiga, klibbiga mardrömmarna och den tunga ledsenheten. Jag tar till de metoder som finns till hands. Jag vill bara må bra. Jag vill bara förstöra mig själv. För att få må bra.

Jag har vandrat runt på stan med ett åskoväder i bröstet, en oro som jag hoppades skulle lösas upp med hjälp av lite promenerande ute bland stadsfolket. På stan inhandlade jag dels en vacker skrivbok i vilken jag ska pränta ner mina dikter som jag planerar att skriva, och dels ett nothäfte att ha till hands till kompositionslusten faller på. Fantasin och skaparlusten har börjat bubbla i mig igen! Efter ett långt grått uppehåll. Det här arrangerandet av folkvisorna som jag sysslat med på senaste tiden har satt igång en starka vilja att återuppta mitt låtskrivande, och låtidéerna poppar upp i mitt huvud och vill att jag ska ta tag i dem och göra något av dem, jag känner mig kreativ och det är underbart.

Och körsången är verkligen en av ljuspunkterna i mitt liv! Idag övade vi låtar ur ett häfte som heter "Träd in i dansen", det är sakral musik med inspiration från folkmusikvärlden. Den 23:e maj ska detta framföras.

Just nu är det massa bra grejer och massa dåligt skit på samma gång. Jag pendlar mellan att lyckligt planera alla musikaliska projekt som jag har inom mig och som vill ut, och att vara på väg in till psykakuten för att böna och be om att bli inlåst och skyddad från mina aggressiva, destruktiva dödstankar.

För tillfället känns det bra allting. Livet är spännande. Jag känner dock att jag är i stort behov av någon form av behandling. Hoppas av hela mitt hjärta att de tar emot mig på sjukhuset, att jag får min DBT-behandling där. Jag vet att risken att de säger nej finns, att inga garantier kan ges och jag vet att om de tackar nej och jag hamnar mitt i ingenting igen, då kommer jag krascha.