Du och jag till slut. Jag anade faktiskt att det skulle bli vi en dag. Det gjorde jag.
Jag är fan illa ute. Eller nej. Nej. Egentligen inte. Egentligen är jag bara en random gnällig och olycklig tjej. Det är ingen fara med mig.
Det är bara det att jag trycker i mig så jävla mycket tabletter. Jag kan inte hejda mig. Och sen när jag väl är hög och snurrig och uppspelt, så försvinner omdömet, alla gränser suddas ut och jag fortsätter svälja ner ytterligare piller.
Jag vill ju bara må bra. Det är allt jag vill. Vara kreativ och må bra och planera min framtid. Jag vill slippa svärmen av ångesttankar som far runt, runt, runt i min hjärna.
Jag som alltid varit så försiktig med mediciner. Jag har tagit det doktorn ordinerat. Antidepp och stabiliserande och sådant. När det varit extra svårt, när ångesten rivit och härjat i mig så har jag motvilligt och skeptiskt sköljt ner vid behovspillret, och jodå, ett visst lugn har infinnit sig men det klibbiga obehaget av att ha stoppat i mig ett preparat jag inte vet något om har suttit kvar länge, länge.
Men nu, plötsligt, vid 27 års ålders och efter åratal spenderade i psykiatrins oömma och styvmoderliga famn har jag börjat knapra i mig piller som en galning. Helt utan oro trycker jag ivrigt ut dem ur sina kartor och sköljer ner dem med vatten. Min försiktighet är som bortblåst. Jag vill bli hög. Jag vill högre och högre. Jag vill bort, bort, bort från ångestens långa vassa klor. Min dos ökar och ökar, mer och mer och mer tabletter behöver jag för att nå den där höjden och nu är de nästan slut igen och det är många dagar kvar till mitt nästa och sista uttag. Jag känner mig desperat och mina tankar letar hysteriskt andra möjligheter, andra sätt att få tag i benzo.
Jag vet. Jag är på väg in i något destruktivt. Jag är på väg att kasta bort något bra. Om sjukhuset erbjuder mig DBT-behandling, den behandling jag så gärna vill ha, då måste jag sluta med benzo. Helt! Det vill jag absolut inte, det klarar jag inte, det är en omöjlighet.
Jag vill ju bara få må bra. Få känna lugn. Jag vill slippa vara rädd för mig själv. Jag vill slippa se makabra bilder av självskador blixtra förbi när jag blundar. Jag vill slippa grubblet, jag vill slippa ältandet. Jag vill kunna leva. Jag vill må bra. Jag vill kunna prata med folk utan att ha ett vilt och galet tivoli i mitt hjärta. Utan att ha tusen pågående teaterföreställningar i mitt huvud.
Hjälp...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Fina vännen!
Benzomissbruk är inget ovanligt och jag vet hur skönt det känns när allt jobbigt försvinner, och man får sjunka in i dimman där ingenting tycks för jobbigt.
Det som är jobbigt och farligt är just att det är ett missbruk, det bästa du kan göra är att vänta tills du får hjälp så att du står på stadigare mark, och sen be om hjälp med att sluta.
Du klarar det fina <3
Ps: du vet att du gärna får ringa när du vill, vi kan prata eller bara ta en promenad.
Kramar Mia
Tack så mycket fina Mia för din kommentar <3
Det känns bättre idag allting, jag är hoppfull och glad och vågar tro att allt kommer lösa sig.
Massor av kramar <3
Ibland behöver man mediciner som hjälper och jag ser inget fel i det.
Huvudsaken är att DU mår så bra som möjligt och inte bara läkarna som tycker de är jätteduktiga som inte skriver ut benzo.
Sätt dig själv i första rummet så kommer det andra stegvis när du känner dig redo.
Stor kram, vännen!
Maria:
Ja, i många situationer är benzo det enda som hjälper. Inga andra vid behovsmediciner fungerar för mig. Men om de tar emot mig nu på sjukhuset kommer jag att bli tvungen att sluta med all benzo... jag har väldigt blandade känslor angående det. Mest av allt vill jag ju må bra.
Stor kram och vi ses på fredag! <3
Medicin kan vara väldigt bra, men det finns en gräns som man helst inte ska passera, det är trots allt olika kemiska ämnen som är tänkta att påverka hjärnan. Det här vet du förstås redan, och jag vet att du försöker att hålla dig på rätt sida och inte missbruka din medicin.
Men om du känner att du tar så mycket att det blir destruktivt, försök att få hjälp med att trappa ned! Vården ska inte döma dig, de ska hjälpa dig med det här, såväl som med allt annat du kan behöva hjälp med. Beroenden kan vara mycket starka och väldigt svåra att bryta ensam.
Inlägget är lite oroväckande, ta hand om dig!
Kramar
Silverglitter:
Tack söta för att du bryr dig. Det är så dubbelt, för medicinen ÄR bra, den hjälper, men jag verkar sakna nån spärr i huvudet som gör att jag tar mer än jag ska. Mitt mående är instabilt, jag känner mig förvirrad och allt känns ovisst, men det gör mig trygg inombords att veta att jag har så många fina vänner och att jag får ett sådant stöd genom bloggen. Och det känns även tryggt att jag ska träffa psykologen på torsdag och läkaren på måndag, jag har kontakt med vårdpersonal som känns väldigt professionell och jag ska vara fullkomligt ärlig mot dem.
Kram!
Skicka en kommentar